Källhänvisningar är korta källuppgifter som signalerar att tankar, faktauppgifter eller formuleringar i din text inte är dina, utan har en annan upphovsman. Eftersom vetenskapliga texter bygger vidare på tidigare forskning, är det viktigt att forskaren öppet redovisar till vilka texter det egna arbetet relateras. Öppenhet och ärlighet i sättet att hänvisa till källor är A och O även i studenters texter. Genom källhänvisningar visar du dessutom att du är påläst och har stöd för dina påståenden, vilket ger din text större trovärdighet. När du gör det tydligt vad som är dina respektive andras tankar och formuleringar, minskar du samtidigt risken för att bli misstänkt för plagiering. Övriga uppgifter om källan redovisas i en referenslista i slutet av texten.
Utformning av källhänvisningar
Källhänvisningar utformas olika i olika referenssystem. Oavsett vilket av dem du följer, finns det dock några vedertagna sätt att tänka kring källhänvisningar. Du kan antingen ange källuppgiften inom parentes eller som en not och låta läsaren fokusera på det avhandlade ämnet, vilket kallas passiv källhänvisning, eller aktivt nämna upphovsmannen i löpande text. Båda sätten kan användas omväxlande, så att det blir lättare för läsaren att urskilja olika röster i en text. Att lyfta fram källan i löptexten är ett sätt att introducera den och visa att den är viktig.
PASSIV källhänvisning (fokus på innehållet)
- Läsande är en grundförutsättning för allt skrivande på högskolan (Erikson, 2019).
AKTIV källhänvisning (fokus på källan)
- Erikson (2019) visar att läsande är en grundförutsättning för allt skrivande på högskolan.
- Läsande är en grundförutsättning för allt skrivande på högskolan, fastslår Erikson (2019).
- Enligt Erikson (2019) är läsande en grundförutsättning för allt skrivande på högskolan.
- Läsande är enligt Erikson (2019) en grundförutsättning för allt skrivande på högskolan.
Ibland har en viss aspekt av ämnet undersökts i flera studier. Då kan du hänvisa till flera källor samtidigt i en så kallad kollektiv hänvisning.
En rad studier påvisar betydelsen av formativ respons för lärande och studieprestation (Black & Wiliam, 1998; Hattie & Timperley, 2007).
I vissa fall kan du använda källinformation inom parentes för att agera expert och hänvisa läsaren till andra liknande studier eller studier vilkas resultat skiljer sig från ditt och andra källors resultat eller resonemang. Att dessa hänvisningar har en annan funktion än att styrka dina påståenden, markerar du med ord som ”se”, ”se exempelvis” eller ”jämför”/”jfr”.
Hår är av stor kulturell betydelse och utgör ett viktigt motiv i Nnedi Okorafors verk (se t.ex. Burger, 2020; Marotta, 2018).
Placering av källhänvisningar
När du skriver källhänvisningar bör du också tänka på deras placering. Din text ska vara transparent, så att alla som läser den förstår var ett referat börjar och var nästa tar vid. Är det tydligt att referatet följs av din kommentar?
Vänta inte med en källhänvisning till slutet av ett stycke. Läsaren behöver tidigt förstå om stycket inleds med din observation, analys eller reflektion, eller med ett referat. Om du väljer att lyfta fram källan tidigt i stycket, kan du sedan påminna läsaren om att du fortfarande refererar genom att syfta tillbaka med ord som ”författaren”, ”forskarna” eller ”de”.
Sätt inte en källhänvisning efter varje mening i ett längre referat av samma källa. Börja inte heller varje mening med namnet på författaren. Tänk i stället på att ha minst en källhänvisning vid varje referat. Då blir texten mer läsbar.