Socionomalumnen som jobbar med extremister

Det är precis 20 år sedan i år som Sven-Göran Wetterberg skrev sitt examensprov på socionomutbildningen vid det som precis hade blivit Örebro universitet. Han var 38 år när han började vid högskolan, och hade innan dess varit verksam som keramiker och jobbat extra inom bland annat restaurangbranschen.

– Jag var sugen på att börja plugga och valde mellan psykolog och socionom, men på den tiden fanns det ännu ingen psykologutbildning i Örebro. Eftersom jag hade fru och barn fick det praktiska styra, och valet föll på Örebro och socionomutbildningen.

Han tog med sig familjen från Lysekil, och har blivit kvar här sedan dess.

– Första terminen var jag nog en mönsterelev. Den här världen var ny för mig, och det fanns ingen erfarenhet av att studera på högskola i familjen, så jag var stressad och kom hit med vanföreställningen att det skulle bli väldigt tufft. Jag antecknade allt och lästa alla böcker både bakifrån och framifrån, berättar han.

Våldsbejakande extremism

Målet var att jobba med barn och ungdomar, men riktigt så blev det inte.

– När jag var färdig med studierna 1999 var det en dipp i arbetsmarknaden och jag sökte många jobb. Jag jobbade som timvikarie på Bergsmansgården och fick sedan ett annat vikariat i Västerås, innan jag kom till socialkontoret i Tybble, där jag satt i ett rum ovanpå pizzerian.

Sedan dess har Sven-Göran Wetterberg haft många olika roller inom socialtjänsten i Örebro och även hunnit med ännu en vända på behandlingshem. Framför allt har han jobbat med vuxna som har problem med missbruk och kriminalitet. För fyra år sedan fick han jobbet som samordnare för det förebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism och droger i Örebro kommun.

– Våldsbejakande extremism var ett helt nytt område och inte många i Sverige jobbade med det då. De flesta här har en bakgrund från säkerhetsbranschen eller polisen, men som socionom är jag ju van vid att samverka med andra myndigheter. Ofta finns det också en missbruksproblematik med i bilden, och där har jag nytta av min bakgrund som socionom.

Högt tryck från media

Det nya jobbet innebar att Sven-Göran Wetterberg snabbt fick vänja sig vid att stå i händelsernas centrum.

– Jag har jobbat i femton år med vuxna missbrukare och kriminella, och det är aldrig någon journalist som har frågat mig någonting. Nu ringer de från radio, teve och tidningar hela tiden och det var jag inte riktigt beredd på.

Det finns just nu flera personer från Örebro som har rest till kriget i Syrien för att slåss för Islamiska staten, IS. En högaktuell fråga är vad som ska hända med de som väljer att återvända till Sverige – och hur de som är barn till extremister ska hanteras, som i fallet med de föräldralösa barnen till den avlidne IS-terroristen Michael Skråmo.

– Vi vet att det finns örebroare som har rest till Syrien för att slåss för IS, men vi vet inte om de kommer tillbaka. Och om de kommer, vet vi inte om de kommer till Örebro. Men vi är väl förberedda och har en plan. Vi har också utbildad personalen inom socialtjänsten och vi fungerar som stöd till skolor, berättar Sven-Göran Wetterberg.

Djurrättsaktivister aktiva i Örebro

Det är inte bara våldsbejakande islamism och jihadism som ingår i uppdraget. Sven-Göran Wetterberg ska också jobba förebyggande mot högerextremism och den autonoma vänsterextremismen.

– Vit makt-rörelsen och de högerextrema är ganska väl kartlagda, och de är också relativt öppna med sina aktiviteter på internet, så där har vi ganska bra koll på vad som händer. Men i Örebro är det faktiskt djurrättsaktivister som är mest aktiva just nu. Självklart går inte att kalla alla djurrättsaktivister för våldsbejakande extremister, men många lever i en gråzon.

Du var bland de första som examinerades från Örebro universitet efter invigningen 1999. Vad har det betytt för dig?

– Det var kul och det blev lite av en pionjärkänsla, naturligtvis. Och socionomutbildningen gav mig ett yrke, det öppnade upp en möjlighet för mig att göra många olika saker. På det sättet är det är en bra utbildning, säger Sven-Göran Wetterberg.

Text, bild och film: Anna Lorentzon