Örebroprofessorn om tiden på mentalsjukhus: "Upplevelserna har betytt jättemycket"

Ann-Sofie Ohlander började läsa historia vid Uppsala universitet. 1972 blev hon den femte kvinnan någonsin att disputera där i ämnet.

– Jag hade inte en enda kvinnlig lärare under studietiden, berättar hon.

Sedan sökte hon en docenttjänst vid universitetet. Hon och en manlig sökande placerades främst i rekryteringsprocessen.

I samma veva, 1979, kom den första jämställdhetslagen, som slog fast att kvinnor och män skulle ha samma rättigheter i arbetslivet. Ann-Sofie Ohlander menar att Uppsala universitet vägrade tillämpa lagen. Hon fick kämpa hårt för att få jobbet, och det tog flera år innan hon fick rätt.

– En morgon vaknade jag och tänkte; ”de vill inte ha mig för att jag är kvinna”. Det var en obehaglig insikt. Men den var också frigörande. Där väcktes mitt intresse för jämställdhet och kvinnohistoria.

Tid på mentalsjukhus gav styrka

Och just de personliga upplevelserna har haft en stark påverkan på Ann-Sofie Ohlanders liv och karriär. Efter kampen för Uppsala-tjänsten var hon med om en familjetragedi. Det blev för mycket - hon kraschade och fick tillbringa en tid på mentalsjukhus.

– Upplevelserna där har betytt jättemycket. När jag kom ut därifrån insåg jag att jag hade stora handlingsmöjligheter i mitt liv. Men många, kanske de flesta av mina medpatienter, hade inte det. Jag tyckte att det gav mig ett ansvar att vara öppen med mina upplevelser. Jag fick också proportioner på mitt liv för att jag hade tagit mig igenom rätt stora svårigheter. Andra problem verkade mindre i jämförelse med det.

Stärkt efter den svåra tiden bestämde hon sig för att söka en tjänst i en stad hon inte visste något om, Örebro, och 1996 blev hon den första professorn som installerades vid Örebro universitet. Året innan hade hon och fem andra utsetts till Örebroprofessorer. Hennes minnen från den här tiden är bara ljusa.

– Jag kom till en högkvalitativ historikermiljö där det fanns ett stort intresse för att bygga upp en forskarutbildning.

Uppväxt i akademikerhem

En annan sak som gav henne drivkraft var uppväxten i Ljuder i sydöstra Småland. Pappan var präst, och mamman lärare i svenska och historia. Det saknades studiebakgrund i släkten, men hennes mamma hade ändå fått möjligheten att ta studenten. Det trots att kvinnor då, i början av 1920-talet, inte hade tillträde till statliga läroverk.

– Därför var det en självklarhet att jag också skulle fortsätta studera, trots att jag var flicka, säger Ann-Sofie Ohlander.

Regeringsuppdrag med genusfokus

Hon fick tidigt upp ögonen för att det saknades forskning om kvinnohistoria, startade ett kvinnohistoriskt seminarium i Uppsala och bedrev själv forskning på området. På uppdrag av regeringen granskade hon 2010 historieböcker i skolan utifrån ett genusperspektiv. Resultaten visade att männen fortfarande dominerade i historieböckerna, trots att det fanns mycket kvinnohistorisk forskning.

– Det skrevs till exempel mycket om krigens förlopp och vapen. Men det stod inte ett smack om att det var kvinnorna som såg till att det fanns något att komma tillbaka till, att de övertog männens arbetsuppgifter när de var borta.

För att få in kvinnor i historien var Ann-Sofie Ohlander också med och tog fram en lärobok för gymnasieelever. Också där fanns motstånd mot att visa kvinnorna. Till exempel nämndes inte den tvåfaldiga nobelpristagaren Marie Curie. Det var först efter flera påminnelser som Ann-Sofie Ohlander lyckades få in henne vid den sista korrekturläsningen av läroboken.

– Jag fick slåss för att få in henne och andra kvinnor. Det är enklast för förlagen och läroboksförfattarna att skriva som man alltid gjort, men då blir historien felaktig.

Såg universitetets utveckling

Nu är Ann-Sofie Ohlander professor emeritus i historia vid Örebro universitet. Hon var med när Högskolan i Örebro blev Örebro universitet 1999. Hon framhåller dåvarande rektorn, matematikern Ingemar Linds insatser för universitetsblivandet. Själv uppmuntrade hon genusvetarna att se till att få en professur inrättad i sitt ämne. Och Örebro fick sin första professor i genusvetenskap, Anna G. Jónasdóttir.

Tittat på syföreningarnas betydelse

Nu tycker Ann-Sofie Ohlander att det är skönt att ha lagt karriären åt sidan. Men historieintresset finns kvar. Senast har hon medverkat i det nya Svenskt kvinnobiografiskt lexikon.

Hon har också skrivit om syföreningar, framförallt kyrkliga föreningar, som i stort sett fanns i varenda församling. Ann-Sofie Ohlander framhäver att föreningarna finansierat viktiga delar av kyrkans arbete.

– Deras kulturinsats är enorm. Föreningarna prydde kyrkorummen med textilier, bekostade annan inredning som altartavlor och utsmyckning, och det förekom att de byggde nya kyrkor och kapell.

I dag bor Ann-Sofie Ohlander med sin sambo i Täby utanför Stockholm, men från början hade hon inte tänkt flytta dit.

– Vi tittade på lägenhet i Örebro. Jag tycker väldigt mycket om stan, inte minst Oset och Rynningeviken, eftersom jag är intresserad av fåglar. Jag saknar vandringarna där.

Läs också:

Professorn banade väg för genusvetenskapen

Text: Beatrice Emmerik