Förbundskapten för Davis Cup-laget under framgångsrika år

Hur var din studietid vid GIH Örebro?
Det var några av mina lyckligaste år – 1974-76. Jag träffade min blivande fru. Jag hade fantastiska lärare i alla ämnen. Hade jag inte gått GIH har jag inte varit så lyckad i mitt ledarskap längre fram. Dessutom var Örebro redan på den tiden en fantastisk idrottsstad.

Några särskilda minnen som du vill lyfta fram?
En sak som har satt sig var den allra första lektionen i gymnastik. Hela klassen ställde upp på led och läraren sa: var så god och slå en kullerbytta. Alla var uppställda och det var bara jag som inte klarade av det. Jag hade inte haft så mycket gymnastik i min skolgång utan mest bollspel. Den här händelsen har haft stor betydelse för mitt ledarskap - jag har aldrig velat utsätta någon för den upplevelsen.

Det var många lektioner och hårda övningar. Hela dagarna var fulltecknade och därefter tränade vi extra på kvällarna. En gång bestämde vi oss för att ta en paus och sprang och tog en chokladboll och en kopp kaffe.

Kan du beskriva din resa fram till idag?
Jag jobbade först sju år som idrottslärare. Därefter var jag tennistränare och förbundskapten för det svenska Davis Cup-laget 1985-2000. Det var en mycket framgångsrik period för svensk tennis. Vi vann Davis Cup sex gånger och kom tvåa vid fem tillfällen. Det var stora krav och efter 20 år i rampljuset var jag ganska sliten. Jag bestämde mig för att sluta.

Samtidigt hade jag en vision om att skapa Sveriges första akademiska tränarutbildning. Tanken var att framtiden kräver mer av ledarna. Jag gick till rektor för dåvarande Växjö universitet och bad att få starta en utbildning för coachning och ledarskap. Rektor gav mig fria händer att utforma den som jag ville. 2001 startade vi som första lärosäte programmet Coaching och sport management. Jag tycker att innehållet har visat sig hålla och vi har bara gjort smärre justeringar. Bredden är djupet i utbildningen, brukar jag säga. Tränare måste ha ett brett program med tanke på hur arbetsmarknaden ser ut.

Hur ser du på svensk idrotts förmåga att ta tillvara på kompetens baserad på såväl erfarenhet som forskning?
I mitt nuvarande uppdrag arbetar jag mycket med samverkan med idrottsrörelsen och jag tycket att det har blivit mycket bättre. Inom idrotten börjar man förstå att det är viktigt att arbeta långsiktig och systematiskt. Forskningen kan hjälpa idrotten. Idrotten vill ha svar på mycket, men vet inte alltid vad den egentligen behöver. Båda områdena måste respektera varandra. Istället för att man förr forskade på idrott håller det nu på att vända - vi forskar tillsammans för och med idrotten.

Hur tycker du att man ska tänka för att utveckla framtidens tränare och tränarteam inom idrotten?
Framtidens ledare måste vara ödmjuka och förstå vad man inte behärskar. Att bygga ett team och en utvecklande miljö för morgondagens utövare är viktigt. Nyckeln blir att kunna koppla ihop många kompetenser till en helhet mot ett bestämt mål. Vi ser också att utbildningsnivån i andra länder ökar. Ska vi vara med idrottsmässigt och ge våra tränare möjlighet att ha världen som möjlig arbetsplats ska vi ansluta våra tränarutbildningar till det internationella ramverket.

Finns det förutsättningar att komma tillbaka som ledande tennisnation?
Jag ser till min glädje att utbildning och forskning får en större plats i tennisen. Man arbetar idag mer systematiskt och tennisen inser värdet i att jobba långsiktigt. Sedan tror jag på utbildning av mer kompetenta tränare. Det finns en möjlighet att komma tillbaka men då krävs det att vi samarbetar, tänker nytt och har modet att jobba långsiktigt.

Idrott är det finaste som finns. Det är en förmån för mig att kunna röra mig i båda världarna och vara bryggan mellan teori och praktik – Academy meets Sports.