”Det fanns inget bättre än att bli lärare”
Claes Hellgren spelade handboll på elitnivå när han började på GIH Örebro 1976. Efter examen läste han dessutom till mellanstadielärare, innan han blev proffs. Idag är han föreläsare, expertkommentator och fystränare för fotbollsspelarna i Hammarby.
Varför sökte du till GIH Örebro?
Jag kom in på GIH Stockholm, men ville byta till Örebro eftersom det då blev mycket lättare att pendla till Eskilstuna där jag spelade handboll i Guif. Men det fanns en annan större anledning till att jag ville bli lärare. Min mamma var idrottslärare och hela släkten var lärare så jag hade yrket i generna. Och så älskade jag all idrott, inte bara handboll. Jag ville verkligen bli lärare, det fanns inget bättre. Och det tycker jag fortfarande.
Hur var din studietid på GIH Örebro - några speciella minnen?
Jag blev så otroligt tajt med den klass jag gick i och jag har fortfarande kontakt med en del kursare. Och så lärde mig enormt mycket nya saker, utöver den idrott som jag själv kunde. Mycket handlade fysiologi och allt annat som hade med teori att gör. Det bästa var nog ändå resorna till Idre och Kebnekajse. Vinterutbildningen var helt fantastiskt, att lära sig tycka om naturen. Det gjorde att jag sedan fördjupade mig i biologi.
Du tog examen 1978. Vad hände sedan?
På den tiden var det väldigt bra att kunna studera samtidigt med elitidrottande så jag valde att läsa till mellanstadielärare, också med tanken att jag kanske inte skulle orka vara idrottslärare hela livet. Då i början av 80-talet förändrades tillvaron för elitidrottare. Tidigare hade nästan alla haft ett jobb också. Efter några år som idrottslärare blev jag proffs utomlands. Och - jag hade extremt stor nytta av min GIH-utbildning. Sverige hade hög status internationellt, mycket genom namn som Per-Olof Åstrand och Bengt Saltin. Jag hade under GIH-tiden i Örebro Rune Hedman och Rolf Wirhed som lärare, båda högt aktade ute i världen.
Du har haft idrott som yrke ändå sedan din examen. Vilka stor skillnader finns i synen på idrott mellan då och nu?
Idag är elitidrottare professionella, till exempel finns 150 svenska proffs inom handbollen. Det finns både plus och minus med den utvecklingen. För en del blir idrotten allt, inget är värt något om du inte gör mål. Tar man mig själv som exempel, kunde jag gå till min klass och vara glad över mina elever även om jag gjort en dålig match. Idag är idrottare så påpassade och mycket handlar om egot och inte om laget.
Tempot inom idrotten har ökat något otroligt. Jämför jag mitt handbollslandslag från 80-talet med dagens så gick det ruskigt långsamt för oss, och vi var ändå i världstoppen.
I skolan tycker jag att eleverna borde ha tid att röra på sig mer. Min uppfattning är att det skulle vara bra för studieresultatet.