Susannes forskning gav polis och rättspsykiatri nya verktyg: ”Fått stor effekt”

Susanne Strand på campus i Örebro.

Susanne Strand, professor i kriminologi vid Örebro universitet, menar att fler forskare borde satsa på att föra ut sin forskning i samhället och se till att den kommer till nytta. ”Ibland ser jag akademin som en gigantisk ’forsknings- och utvecklingsavdelning’ för samhället”, säger hon.

Att både polisen och rättspsykiatrin i Sverige började använda de verktyg för riskbedömning som professorerna Susanne Strand och Henrik Belfrage utvecklat, stärkte Susanne Strand i sin tro på att forskning faktiskt kan förändra samhället. I dag fortsätter hon arbetet, både som forskare och genom sina två företag.
– Det är det här som driver mig.

Att se till att kunskap och resultat från forskningen faktiskt används i praktiken och gör skillnad i samhället har alltid stått i fokus för Susanne Strand, professor i kriminologi vid Örebro universitet.

– Jag och mina forskarkollegor arbetar med tillämpad forskning, vilket innebär att själva tillämpningen – hur forskningen ska användas – är hela problemet vi forskar om. Eftersom vi som forskar blir specialister, så blir det också naturligt att vi är med och hjälper verksamheter att använda kunskapen, säger Susanne Strand.

”Har hjälpt mig att våga tro att det faktiskt går att förändra saker”

Ett konkret exempel är de riskbedömningsinstrument som både polis och rättspsykiatri i Sverige införde på 2000-talet och använder än i dag. De har Susanne Strand, tillsammans med professor Henrik Belfrage vid Linköpings universitet, hämtat från Kanada, vidareutvecklat och validerat så att de fungerar i en svensk kontext.

– Vi hjälpte de här organisationerna att förstå hur man bedömer risk. Det tror jag har fått en stor effekt, bland annat i form av bättre vård till patienter, högre medvetenhet om risk och minskade återfall. Jag är övertygad om att det är många fler utsatta människor som har fått en annan typ av stöd och hjälp till följd av det här – och det känns jättebra att ha kunnat bidra till det, säger hon och fortsätter:

– Det är det här som driver mig i att fortsätta min forskning. Att se hur exempelvis rättspsykiatrin använder våra riskbedömningsinstrument har hjälpt mig att våga tro på att tillämpad forskning har betydelse i praktiken och att det faktiskt går att förändra saker. Vi måste bara ha tålamod med praktiken – för ibland är det lite som att vända en oljetanker.

Susanne har startat två företag och deltagit i Social Impact Lab

Susanne Strand är forskningsledare vid Centrum för våldsstudier och forskargruppen Stalkning och partnervåld. Hennes forskning har fokuserat på ämnen som stalkning, våld i nära relation, hedersrelaterat våld och förtryck, psykisk ohälsa, psykopati och antisocialt beteende, polisiärt arbete, riskbedömning, riskhantering och prevention.

Eftersom tillämpning av forskningen är så viktig för henne, har hon genom åren startat två företag som ger henne möjlighet att konkret hjälpa andra verksamheter och organisationer. Bolagen Exposita samt Carl & Strand arbetar med riskbedömning och riskhantering för våld, och erbjuder allt från föreläsningar och kurser till riskbedömningar.

2020 blev Susanne Strand även antagen till Örebro universitets innovationsmiljö Social Impact Lab.

– Social Impact Lab var väldigt bra. Jag fick jättemycket hjälp med att se vad en marknad behöver och hur jag kan paketera min kunskap till något som är säljbart och intressant för andra.

En aha-upplevelse under året i Social Impact Lab var insikten att man inte nödvändigtvis behöver tjäna pengar på sin idé. Det var något Susanne funderat på, eftersom pengar aldrig varit hennes drivkraft. Rent ekonomiskt hade hon klarat sig bra om hon bara satsade på företagen, berättar hon. Men det som driver henne är att se ett problem i samhället, forska på problemet och hitta en lösning.

Samtidigt fanns det utmaningar, berättar hon. Många forskare som söker sig till Social Impact Lab har en konkret idé, produkt eller tjänst som de vill ha hjälp att utveckla. För Susanne handlade det snarare om att försöka koka ned ett brett forskningsfält och hitta en möjlig produkt.

– I och med att hela min forskning bygger på tillämpning blev det för brett. Det är stor skillnad om man har en konkret idé, då är det enklare. Samtidigt ska man inte vara rädd att söka, för man får verkligen hjälp att vaska fram, förbättra och förtydliga idén.

”Örebro universitet – ett ypperligt universitet för innovation”

Innovation, idéutveckling och nyttiggörande är en prioriterad fråga för Örebro universitet och också anledningen till att lärosätet förvaltar ett holdingbolag, som bland annat driver investeringsverksamhet, innovationskontor och Social Impact Lab.

– Örebro universitet är ett ypperligt universitet för innovation eftersom vi är lagom stora. I vår region är vi en stor aktör och vi har en bredd av forskning som kan tillämpas inom många olika områden. Den bredden och mängden forskare gör att vi kan ha ett holdingbolag och ett Social Impact Lab som har fullt upp. Dessutom har vår region både många företag, en stor offentlig sektor, en strategisk placering mitt i Sverige och nära både stora städer och glesbygd. Vi har förutsättningar för alla typer av kommersialisering av idéer.  

Varför är det så viktigt för forskare att arbeta med nyttiggörande utanför akademin?

– Ibland ser jag akademin som en gigantisk ”forsknings- och utvecklingsavdelning” för samhället. När jag jobbar med tillämpad forskning tänker jag att jag har en större arbetsgivare, att samhället och staten är min arbetsgivare. När de ger av sin tid till vår forskning och vi kommer fram till resultat – då vill vi också ge tillbaka. Mina forskningsfrågor kommer från de behov som praktiken har, sedan beforskar jag dem och kommer tillbaka med mina resultat. Det blir som en symbios, säger hon och avslutar:

– Vi forskare har en väldigt viktig roll och jag tror att vi ska samarbeta mycket mer, det är oerhört betydelsefullt. Problemet i dag är att samverkan och nyttiggörande inte driver den akademiska karriären och ger exempelvis få vetenskapliga citeringar. Så länge inte det får en större vikt inom akademin kan vi heller inte kräva av unga forskare att satsa på det. Men jag tror att det är på väg att förändras.

Text: Jesper Eriksson
Foto: Jesper Eriksson