Extremt fattiga människor värdesätter relationer högre än ekonomiska tillgångar
Owasim Akram.
Det är inte avsaknaden av inkomst och tillgångar som extremt fattiga äldre i Bangladesh lyfter när de pratar om sin situation. I stället är relationer avgörande för deras välbefinnande. Det visar en ny avhandling om äldre från Örebro universitet.
Owasim Akram har disputerat i statskunskap inom forskarskolan Newbreed som också är en del av den strategiska satsningen Successful ageing vid Örebro universitet.
Till doktorsavhandlingen: Living Longer, Living Harder: Ageing in Extreme Poverty in Bangladesh
– Strävan efter ett värdigt liv var central. För de äldre handlar det i första hand om deras relationer till familjemedlemmar, olika institutioner, samhället och staten, säger Owasim Akram, som nyligen har disputerat i statskunskap vid Örebro universitet.
Hans avhandling bygger på livsberättelser från 72 hushåll i Bangladesh som lever i extrem fattigdom. Han har också intervjuat 37 personer över 60 år och studerat orsakerna till att äldre hamnar i en situation där de måste överleva på en bråkdel av 19 kronor per dag, vilket är Världsbankens gräns för extrem fattigdom.
– De här människorna försummas av familjer och samhället i stort och framställs som något främmande. Man talar om dem som ”de andra”. Deras möjlighet till självbestämmande påverkas negativt och de tvingas avskärma sig från samhället och upplever så kallad social död, säger Owasim Akram.
Resultaten av hans studier visar på vikten av att förstå människor och deras behov för att i framtiden kunna utforma bättre och mer effektiva riktlinjer och stödmekanismer för äldre som lever i extrem fattigdom.
– Fattigdomsbekämpning behöver omfatta fler dimensioner än enbart den ekonomiska. En del är just att återupprätta människors egenmakt och självbestämmande. För äldre personer är det starkt kopplat till att minska den relationella sårbarheten. Jag hoppas att min forskning ska bidra till att vi riktar vår uppmärksamhet till just det.
Fattigdom överförs mellan generationer
Owasim Akram har studerat fattigdom bland äldre ur ett helhetsperspektiv – från födelsen till nutid – och kommit fram till att extrem fattigdom överförs mellan generationer.
– Det är också något vi behöver vara medvetna om vid olika insatser. Att åldras i extrem fattigdom är ett resultat av en livstid med samlade omständigheter och erfarenheter.
Oftast blir också de äldre de mest utsatta i extremt fattiga familjer. Flera generationer förutsätts bo tillsammans men det innebär inte nödvändigtvis att de äldre får det stöd och den omsorg de behöver. I samhällen såsom Bangladesh är familjen fortfarande avgörande för äldres sociala trygghet och välbefinnande.
– När resurserna är begränsade behöver de olika familjemedlemmarna göra ett val. Har man till exempel endast en måltid för dagen är det mest troligt att de äldre får stå tillbaka, säger Owasim Akram.
Ansvar gentemot studiedeltagarna
En av slutsatserna i avhandlingen är att forskare, som träffar extremt utsatta människor under fältarbetet, behöver bli medvetna om det ojämna maktförhållandet som uppstår.
– Fältarbetet innebar en del praktiska, känslomässiga och etiska utmaningar. Genom att dokumentera dessa bidrar man till att stärka våra forskningsmetoder. Exempelvis upptäckte jag att svara med tystnad kan vara av stor betydelse, men spelar knappt någon roll i våra forskningsmetoder.
Enligt Owasim Akram kan forskarna också bli bättre på att dela med sig av sina forskningsresultat till utsatta deltagare.
– Det är en rättighet de har och studiedeltagarna var intresserade av att få veta vad som händer med informationen de delar med sig.
Text och foto: Jasenka Dobric