”Tänk om Naturvårdsverket skulle få samma genomslag som Folkhälsomyndigheten”
Rolf Lidskog
Under Covid-19 sattes stora åtgärder in snabbt trots att de fick ekonomiska konsekvenser och ingen visste om de skulle fungera. När det gäller klimatkrisen finns kunskapen – men åtgärderna uteblir och tiden går. Örebroforskarna Rolf Lidskog och Adam Standring har jämfört krishanteringen av pandemin med dagens miljökris.
Artikeln Covid-19 and the Environmental Crises: Knowledge, Social Order and Transformative Change är ett kapitel i boken: Covid-19 and the Sociology of Risk and Uncertainty. Studies of Social Phenomena and Social Theory Across 6 Continents (Palgrave).
Boken ger ett globalt perspektiv på Covid-19 där betoningen ligger på att denna globala pandemi såg väldigt olika ut och hanterades väldigt olika i olika regioner och länder. Boken har tolv kapitel med författare från sex kontinenter.
– Aldrig förr har en kris blivit mött med så starka och långtgående politiska åtgärder. Ändå är det symptomen och inte de underliggande orsakerna som åtgärderna var inriktade på, säger Rolf Lidskog, professor i miljösociologi vid Örebro universitet.
Målet var att återgå till det normala och lösningen var ett vaccin. Det underliggande problemet – att människor och djur lever allt närmre varandra och att nya virus överförs – det är inte löst.
– Kriserna hänger ihop och det här är bara början. Till exempel kan klimatförändringar bidra till en ökad risk för pandemier, säger Rolf Lidskog.
Det normala är problemet
Just målet att återgå till det normala skiljer Covid-19 från miljöfrågorna. För miljön är det i stället det normala som är problemet.
– Än så länge har vi försökt vrida på rattar inom systemet men det kommer inte räcka – för att lösa klimatkrisen och förlorad biologisk mångfald måste vi förändra samhället. Det är något som både forskare och politiker alltmer börjat inse.
Det krävs alltså stora strukturella förändringar när det gäller miljön. Men även åtgärderna under pandemin fick stora konsekvenser – och det utan att någon egentligen visste om de skulle fungera.
– Osäkerhet har tidigare varit en anledning till att inte agera, inte minst när det gäller klimatkrisen. Det var inte ett problem under pandemin. Osäkerhet behöver alltså inte stå i vägen för handling, säger Rolf Lidskog.
Välkända för allmänheten
I april 2020 levde en tredjedel av jordens befolkning under någon form av restriktioner eller nedstängningar på grund av pandemin. Skolor stängdes, människor uppmanades använda munskydd och hela städer sattes i karantän. Gränserna mellan tjänstemän, forskare och politiker suddades ut och representanter från folkhälsomyndigheter blev välkända för allmänheten.
– Tänk om Naturvårdsverket skulle få samma genomslag som Folkhälsomyndigheten, att få införa starka restriktioner för att begränsa klimatutsläppen. Det tror jag att många skulle reagera på, säger Rolf Lidskog.
– Men Folkhälsomyndigheten fick en oerhört stark roll. Detta trots att experterna egentligen inte hade några säkra svar. Det fanns till och med stor osäkerhet kring de data där man till exempel jämförde statistik mellan länder.
När det gäller klimatförändringarna finns mätningar och data som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Det finns också modeller som visar hur framtiden kan se ut beroende på hur vi agerar idag. Problemet är att till skillnad från Covid-19 går det inte att skapa nationella lösningar utan det krävs internationella avtal. Under pandemin kunde däremot länder agera direkt.
Vissa länder stängde ner
– Medan vissa länder stängde ner samhället och krävde munskydd valde ju bland annat Sverige att ha färre restriktioner. Alla länder behövde inte komma överens – de kunde gå sin egen väg. Det går inte när det gäller miljön. Det hjälper inte att Sverige blir klimatneutralt om inte resten av världen ställer om, säger Rolf Lidskog.
När det gäller miljön är det ofta inte de som orsakar problemen som drabbas av dem. Redan på 1970-talet var det känt att många utsläpp drabbade andra länder. Genom internationella avtal så lyckades man kraftigt begränsa dem.
– När det gäller klimatet så drabbar det fattiga och socialt utsatta runt om i världen hårdare. Dessutom drabbar det våra barn och barnbarn. Det är de framtida generationerna som får ta konsekvenserna om vi inte agerar nu, säger Rolf Lidskog.
Kommit längre från att lösa frågan
Klimatkrisen beskrivs som akut men klimatmålen sträcker sig flera decennier fram i tiden. De framstår då inte som akuta och vi kan välja att skjuta dem framför oss.
– Det är politiskt svårt att få till kraftfulla åtgärder. Detta trots att många klimatforskare sa redan inför COP21-mötet i Paris 2015 att det var sista chansen. Nu måste samhället börja agera. Klimatförändringarna har inte fått prioritet över andra frågor på det sätt som pandemin fick. Hittills har vi varje år istället kommit längre ifrån att lösa frågan, säger Rolf Lidskog.
Så vad kan vi lära oss av krishanteringen av pandemin?
– Att vid akuta kriser – som pandemin eller idag Rysslands krig mot Ukraina – kan samhället väldigt snabbt och kraftfullt agera. Utmaningen är hur vi ska kunna skapa samma kraftfulla agerande för vad som framstår som mindre akuta, men mer långtgående, kriser som miljökrisen.
Text och foto: Linda Harradine