Ny bok om politik för jämställdhet inom svensk film: ”Massivt motstånd - och internationell framgång”

I ”Kvinnors närvaro och makten över filmen”  (Studentlitteratur) granskar statsvetaren Maria Jansson kvinnors villkor i filmbranschen och motståndet mot jämställdhetspolitiken. Det handlar både om de hinder som finns i politiken i sig – och motargumenten i media

– Det var motståndarna som satte dagordningen i debatten, talade om ”kvoteringsparagrafen” och lyckades vrida diskussionen bort från skälet till att jämställdhetspolitiken infördes, nämligen att det var svårt för kvinnor att komma in i den mansdominerade filmbranschen, säger Maria Jansson.

Nya Ingmar Bergman

Hyllandet av det ”manliga geniet” finns inbyggt i den svenska filmpolitiken från 1960-talet då det första filmavtalet, filmskolan och Svenska Filminstitutet kom till med målet att odla fram nya Ingmar Bergman, regissören som gjort svensk film världsberömd.

I filmavtalet 2006 fick Svenska Filminstitutet uppdraget att minst 40 procent av stödet skulle delas ut till det underrepresenterade könet, en andel som sedan höjdes till 50 procent.

– Varje gång avtalet omförhandlades blev debatten het. Motståndarna talade om stalinism, om att kvotering inte fungerar i en kreativ bransch, att det är synd om publiken - och att kvinnor inte kan göra film.

Parallellt med den svenska debatten hamnade det svenska arbetet för jämställdhet i filmbranschen i internationellt strålkastarljus. Filminstitutet lanserade under 2016 års Cannesfestival initiativet ”50-50 by 2020”.

– Den internationella uppmärksamheten blev stor och många andra länder hakade på. Det vanliga i mediedebatten är att internationell uppmärksamhet anses som något bra, men så blev det inte nu. I stället kom kritiken mot jämställdhetsarbetet att intensifieras.

Denna gång kom kritiken att rikta in sig på att jämställdhet var ett hot mot armlängds avstånd, alltså principen att politiker inte ska styra innehållet i kulturen. Men Maria Jansson pekar på att jämställdhetsåtgärderna hela tiden har handlat om villkoren för att göra film, inte vilken film som görs.

– Politiken styr vilken film vi får, idag precis som på 60-talet. Utan stöd blir det ingen film alls, inte ens de riktigt kommersiella skulle klara sig utan offentligt stöd, eftersom det inte den infrastruktur som krävs för att göra film skulle finnas.

Det är enbart kommersiella globala giganter som Hollywood eller indiska ”Bollywood” som klarar sig utan filmpolitik konstaterar Maria Jansson.

I stället "konstnärlig frihet"

Med #metoo förstärktes bilden av kvinnors utsatthet inom filmen. I Sverige blev #metoo mycket en fråga om arbetsmiljö och samtidigt omformulerades de politiska målen för filmbranschen. I riktlinjerna för Svenska Filminstitutet togs skrivningen om jämställdhet bort 2021 och ersattas av ”konstnärlig frihet”.

– Det är svårt att förstå vad de nya skrivningarna innebär eftersom jämställdhet fortfarande finns i de filmpolitiska målen.

Maria Janssons ståndpunkt är att omformuleringen är ”en kraftig politisk signal”:

– Filmbranschen är som andra branscher. Slutar man med aktiva åtgärder för att få in kvinnor så kommer kvinnorna att försvinna eftersom grundstrukturen i samhället är densamma.

Det manliga geniet som förebild lever kvar. Han som kan ägna intensiva veckor åt sitt jobb utan att behöva bry sig om omvärlden, till exempel familjen.

– Det är ganska lätt att sluta med åtgärder för jämställdhet, men svårare att bygga upp arbetet igen. Där slutar min bok och jag vet inte vad som händer i framtiden.

Text och foto: Maria Elisson