Minskad fortbildning ett hot mot patientsäkerheten

Svenska Läkaresällskapets, SLS, och Läkarförbundets undersökningar visar att läkares tid för fortbildning har minskat – inte minst under pandemin.

– När regionerna blir pressade prioriteras vårdproduktion och för lite resurser avsätts för fortbildning. Men minskad fortbildning är ett hot mot patientsäkerheten eftersom medicinsk kunskap är en färskvara och ett kontinuerligt livslångt lärande är en förutsättning för modern sjukvård, säger Hans Hjelmqvist, som är ordförande för Svenska Läkaresällskapets delegation för utbildning och professor i anestesi- och intensivvård vid Örebro universitet.

Statistiken visar att 2020 lade läkare i snitt 6,1 dagar på externa fortbildningsinsatser medan siffran nu, 2022, är 5,3 dagar. Toppnoteringen är från 2005/2006 med 9,1 dagar per år och person. Det ligger närmare riktmärket som är 10 dagar.

Samla i en portfölj

Läkarutbildningen, allmäntjänstgöringen, bastjänstgöringen och specialistutbildningen är reglerad men inte läkarnas fortbildning – som är den största delen av en läkares arbetsliv. SLS och Läkarförbundet vill se ett tydligare regelverk för fortbildning och uppföljning av till exempel IVO.

SLS modell för fortbildning bygger på en årlig fortbildningsplan för den enskilde läkaren som läggs upp tillsammans med arbetsgivaren.

– Vi vill att utbildningen läggs upp pedagogiskt enligt CPD. Genomgångna fortbildningsaktiviteter samlas i en portfölj och följs upp årligen av såväl individen och arbetsgivaren som externt via exempelvis den egna specialitetens professionsförening, säger Hans Hjelmqvist.    

Universiteten borde ta en mer framträdande roll

– En personlig reflektion är att universiteten borde ta en mer framträdande roll här. Vi skulle kunna göra nytta för läkares fortbildning. På så sätt skulle vi ha en aktiv roll i det livslånga lärandet från dag ett på läkarutbildningen och under såväl specialistutbildning som fortbildning, säger Hans Hjelmqvist.

I det andra seminariet var pandemin utgångspunkten och diskussionen handlade om hur vården ska vara bättre rustad inför nästa kris.

– Vi har en fin planering idag när det gäller kortare katastrofer, en tågolycka till exempel, men den planeringen är inte optimal för en långvarig pandemi. Vi behöver använda erfarenheter från nuvarande pandemi för att hitta ett sätt där vi kan ta hand om en pandemi och den vanliga sjukvården parallellt. Detta för att både kunna fokusera på pandemin, men samtidigt bedriva så mycket som möjligt av befolkningens övriga sjukvårdsbehov.

Inte börja om i nästa kris

Under pandemin bildades nya nätverk och strukturer där olika professioner från olika delar av landet kunde dela erfarenheter.

– Våra medlemsföreningars ordförande hade tillsammans med Svenska Läkaresällskapets ledning möten varje tisdag. De pågick en gång i veckan under ett år men har glesats ut allt eftersom vi fått mer kontroll över pandemin.

Alla professioner gick in och ställde upp under pandemin. Myndigheter, politiker och regioner arbetade tillsammans och löste problem. Hans Hjelmqvist beskriver det som en verksamhet där professionell kunskap värderades högt.

– Det är viktigt att behålla och utveckla det arbetssätt som vuxit fram. För att inte behöva börja om i nästa kris behöver frågor som rör strukturer, personal och tillgång till läkemedel rätas ut.

– Vi tycker att man ska strama upp vad staten ska reglera och vad regionerna ska sköta. Vi har löst det under pandemin men regelsystemen krockar. Vi behöver se till att det fungerar inför nästa kris.

Inköp av läkemedel

Han tar inköp av förbrukningsmedel och läkemedel som exempel. Att man visste vad man behövde men att det inte gick att köpa in. Dels behöll länder det som producerades och dels var det svårt att agera snabbt utan att bryta mot upphandlingsreglerna.  

– Men mycket har fungerat bra, inte minst kunskapsstyrningen. Att inte bara läkare utan alla professioner från fysioterapeuter till sjuksköterskor har varit med. Alla jobbade tillsammans på ett nytt sätt. Vi får inte backa tillbaka nu till hur vi arbetade innan pandemin utan tvärtom använda allt vi lärt oss.

– När det gäller kunskapsstyrningen saknas till viss del universiteten som står för den akademiska kompetensen. Vi som har akademiska tjänster måste se till att universiteten som hamnat lite vid sidan kommer in mer i kunskapsstyrningen i sjukvården, säger Hans Hjelmqvist.

– Vi kan alla bidra aktivt och bygga en långsiktig organisation – för nästa kris eller pandemi är inte om det blir någon utan när.

Text: Linda Harradine
Foto: Marie Brodin