Rektorsblogg: Förhoppningar och framtidstro

Vi har alla förhoppningar om både vaccinleveranser och den vår som nu verkar vara på väg.

Många känner nog också viss oro inför om vaccinerna skall räcka till och vara effektiva även mot nya varianter. Andra funderar över om den riktiga vinter som gjorde ett gästspel hos oss kommer att bli allt mer sällsynt i framtiden. Men vi sätter ju alla vår tillit till att forskningen både skall kunna förklara fenomenen och bidra till att lösa problemen.

Just nu funderar tiotusentals förhoppningsfulla ungdomar över vilken högskoleutbildning de skall söka. Utbildningen skall ju både passa det egna intresset, ge framtida jobb och ett roligt studentliv. Våren 1977 sökte jag själv till biologlinjens mikrobiologiska variant vid Uppsala universitet. En utbildning med mycket spännande laborativ biologi och biomedicin – men med rätt oklara utsikter på arbetsmarknaden. I helgen passade jag på att göra ”SYV-akutens” 20-frågors test på vår hemsida. Det vill säga, jag gjorde det snabbtest som skall vägleda dagens ungdomar att hitta till rätt utbildning vid Örebro universitet.

Till min förvåning träffade testets uppenbart begåvade ”studievägledningsalgoritm” mitt i prick:  1) Biomedicin, 2) Biologiprogrammet och 3) Filmprogrammet. Det känns bra att få veta att jag inte valde helt tokigt då för 45 år sedan (fast filmvetare hade nog också varit spännande). Prova gärna att göra testet själva, men tipsa framför allt ungdomar i er närhet.

Det finns mycket stora förväntningar i samhället på att forskning och högre utbildning skall bidra till att en bättre framtid efter pandemin. Vill därför gärna tipsa om en intressant artikel i The Atlantic, How Science beat the virus – And what it lost in the process. Artikeln innehåller bl a följande mycket tänkvärda rader: At its best, science is a self-correcting march toward greater knowledge for the betterment of humanity. At its worst, it is a self-interested pursuit of greater prestige at the cost of truth and rigor.

Jag är optimist och är helt övertygad om vetenskapens förmåga att korrigera sig själv, liksom om dess fantastiska förmåga att bidra till en bättre framtid för både människa och miljö.

Det är självklart att det ibland både dyker upp dålig forskning och forskare som tar genvägar under en kris. Detta kan naturligtvis få negativa konsekvenser, men i stort fungerar oftast vetenskapens – och den reglerade marknadsekonomins – självkorrigerande mekanismer.

Under pandemin har vi tyvärr sett utbrott av hot och hat mot både covid-forskare och vetenskapsjournalister, liksom verbala kränkningar forskare emellan. Detta skadar vetenskapen och dess möjligheter att bidra till en bättre värld. Personangrepp och kränkande språkbruk minskar också tilliten i samhället och skadar vår demokrati.  Akademi, media och politik måste därför hjälpas åt att hitta former för respektfylld dialog även utanför den egna bubblan.

Inom Örebro universitet återupptar vi nu vår interna seminarieserie ”Röster om samtiden”. Tanken är vi gemensamt skall inspireras av intressanta externa föredragshållare till en livlig intern dialog om olika samtidsfrågor. Förmågan att föra ett civiliserat samtal, även då åsikter går vitt isär, kommer att vara helt avgörande för samhällets demokratiska utveckling. 

Örebro universitet har utvecklats mycket väl under sin två första decennier. Vi har nu en tydligare position i det nationella lärosäteslandskapet, men absolut får inte slå oss till ro.

Universitetet får alltså inte fastna i ”nöjdgropen”. Under året kommer vi därför att på olika sätt arbeta med att både öka synlighet och stärka position.

Detta sagt, så kan vi alla känna både framtidstro och stolthet över hur vår forskning och utbildning bidrar till ett bättre samhälle. Detta gäller alldeles särskilt för våra studenter och doktorander – universitetets kunskapsbärare till den framtid som är vår egentliga uppdragsgivare.

 

Johan

 

Johan Schnürer

Rektor