Rektorsblogg: En ovanlig vanlig dag

Torsdag morgon. Väckarklockan ringer samma tid som alltid. Kisar mot telefonen och petar igång P1 morgon. En helt vanlig dag. Fast ändå inte. Jag är hemförlovad sedan över en vecka, positionerad på stabsplats ”Vargen” (en hommage till familjens sällskapsdjur). Inte för att jag är sjuk, utan för att rektor beslutat att vi inte ska vara på samma plats. Om vi ska bli smittade (och det ska vi väl), så ska vi i alla fall inte bli smittade på samma sätt, på samma gång.

Jag har träffat väldigt få personer, rent fysiskt, den senaste tiden. Mina arbetsdagar har bestått i att skriva och skriva om beslut, koordinera åsikter och formulera olika kommunikationsinsatser. Ibland har vi inte mer än hunnit besluta en sak, så har omständigheterna förändrats och vi har behövt tänka om och kommunicera ut något annat än det vi lyckades skicka iväg för bara några timmar sedan. Det är frustrerande för oss. Jag kan bara tänka hur frustrerande det måste vara för mottagaren.

Framförallt har jag suttit i möten. Digitala sådana. Aldrig tidigare har datorns inbyggda kamera varit så välanvänd. Och för en gångs skull kan jag teleportera mig mellan möten. I vanliga fall måste jag lägga in kvartar mellan mina åtaganden, för att hinna klacka iväg till ett annat hus. Nu är jag snabbare än blixten! I ena sekunden finns jag på skärmen i representationssalen. I den andra syns jag på ett kontor i Prismahuset. I den tredje är jag i Louise Pålssons arbetsrum och ett kök i Almby på en och samma gång. Dessutom slipper jag klackarna. Hemarbete tillåter tofflor. Det är sen gammalt.

Med undantag för just fotbeklädnaderna, så försöker jag få dagarna att vara så vanliga som det går. Jag till och med låtsas gå till jobbet och hem igen, i form av korta promenader innan och efter tiden på hemmakontoret. Det sistnämnda fick röjas och städas ordentligt, för att se till att jag inte jobbar överallt utan faktiskt skiljer på arbetsplats och hemmet i övrigt. Jag stiger upp vanlig tid, petar dit mascaran lika omsorgsfullt, matchar ögonskuggan med byxorna trots att ingen kommer att se dem. Jag dricker kaffe när kaffe ska drickas (dvs. ungefär hela tiden), äter lunch när lunch ska ätas. Skriver texter, mailar och ”går på möten”. I den situation som råder jobbar jag längre dagar än vanligt, men det skulle jag ha gjort oavsett om jag varit här eller på mitt ordinarie arbetsrum.

Omställningen för mig är dock ringa i jämförelse med de förändringar som lärare och studenter just nu ska genomföra. Våra chefer på alla nivåer sliter hårt för att organisera och planera om. Lärare lägger all sin vakna tid på att tänka om kring undervisning och examinationer. Många måste dessutom lära sig helt nya system. Supportfunktionerna musklas upp, inte minst på Högskolepedagogiskt centrum och It-avdelningen. Stora frågor kommer till Universitetskansliets utredare och jurister, likväl som till Studentavdelningen och Internationella kontoret. Från mitt perspektiv gör alla verkligen allt de kan för att få detta att fungera. Ställer upp. Löser problem. Tar ansvar. Det är fantastiskt att se. Som en av prefekterna just skrev till mig: Medarbetarna är verkligen enastående. Jag kan bara ödmjukt och imponerat hålla med. Ni har alla min djupaste tacksamhet för det arbete ni gör.

Dessa vanliga ovanliga dagar lär fortsätta ett tag till. Jag räknar med att insjukna, precis som jag ska, och hoppas på så lindriga symtom som möjligt. Jag räknar med att fortsätta arbeta från mitt hemmakontor, på obestämd tid. Att inte veta är en utmaning. Oförutsägbarhet och brist på möjlighet att påverka sin tillvaro är en av de saker som människor har svårast att hantera, säger forskningen. Det är inte för inte som vårt lärosätes motto är just Ljuvt är att veta, även om det till vardags syftar på något helt annat. Men nu är det ju en ovanlig vanlig dag. Så jag slår upp fönstret och spelar Dulce est Sapere med Örebro Studentsångare för grannar och Osets fåglar, och hoppas att vardagen snart kommer åter i all sin förutsägbarhet.

https://www.youtube.com/watch?v=6Vx-Jj_20xI.

Anna-Karin Andershed
Prorektor