Rektorsblogg: Aprilvädret är sig likt i alla fall

Vi har alla gjort förändringar av våra liv och vårt arbete som jag tror de flesta av oss inte trodde var möjliga. Nu börjar så sakteliga också det ovana att vara någon slags vardag. Jag låtsas alltjämt gå till jobbet på morgnarna. Jag låtsas alltjämt gå hem efter arbetsdagens slut. Det går att vänja sig vid de nya sätten att mötas och samarbeta. Vid att det blir trångt om nätutrymmet framåt eftermiddagen, med två hemarbetare och en tonåring i huset. Vid att husdjuret tycker sig ha rätt att ställa högljudda krav på sällskap av sina människor, nu även på dagtid.

Det är svårare att kompensera för korridorshejet, kafferumssurrandet och småpratet innan och efter en fysisk träff. Spontaniteten i ett oväntat möte. För att inte tala om samspelet i samtalet när de som pratar finns i samma rum. Att prata med, snarare än till. Att det, efter att mötet avslutas och alla lämnar det virtuella rummet, blir helt knäpptyst.

Det finns något djupt mänskligt att längta tillbaka till sin arbetsplats. Till kollegorna. Studenterna. Att finnas i sitt arbetsrelaterade sociala sammanhang. Det är också helt naturligt att vilja befinna sig i den rätta kontexten för fokus i arbetet. Den knarrande kontorsstolen. Det invanda tangentbordet. Ljudet av steg i korridoren. Av ventilationssystemet. Tystnaden när det stängs av, när man blivit kvar på kontoret längre än planerat. Knacket på dörren när man blir avbruten för jag vet inte vilken gång i ordningen. Den oplanerade frågan. Till och med dem, avbrotten, kan jag sakna. De gav mig pauser jag varken visste att jag tog eller behövde.

Ändå inser jag att vi måste sakna det ett tag till. Vi måste fortsätta att ta vårt kollektiva ansvar. Att du som kan arbeta hemifrån gör just precis det, hjälper även dem som måste vara på jobbet därför att deras arbetsuppgifter inte tillåter annat. Om du absolut måste vara på jobbet, håll avstånd till andra. Respektera de rekommendationer vi fått. De som vet bättre än jag om vad vi just nu riskerar att exponeras för säger att det är långt ifrån över. Jag kan inte göra annat än att tro på det.

Samtidigt vill jag uppmana er till att ta kontakt med era kollegor. Vi behöver varandra, vi människor. Även i ämnen där man är ”solitär av naturen”, som en medarbetare en gång förklarade för mig, när jag undrade varför samförfattande av vetenskapliga arbeten lyste med sin frånvaro just där. Var med på digitala fikaraster, bjud in till zoominarier och teams-luncher. Promenera ihop över facetime. Ordna spånskivor i blackboard collaborate. Vad ni gör utanför arbetstid är inte min sak, men jag har hört att även AW går att arrangera på distans.

Imorgon firar vi Valborg. Tillsammans, men ändå inte. Jag kommer att finnas på Slottet och tillsammans med landshövdingen, vår director cantorum och en av Örebro studentkårs vice ordföranden leda utsändningen av vårt digitala valborgsfirande. Det blir inte som det brukar, förstås, men jag tror det blir fint. Inte minst är jag omåttligt stolt över alla dem som vågat sätta sig framför datorerna för att bidra till vår egen vårkör – en idé som sedan plockats upp av t.ex. Sveriges Radio P2. Det är oerhört smickrande! Välkomna att vara med oss i sändningen imorgon kväll klockan 21.00 på oru.se/distansvalborg. Det blir fint!

I min rabatt har tulpaner, narcisser, och pärlhyacinter tvingat sig upp ur den kalla jorden, mellan fjolårets torra blomstjälkar. Plommon- och körsbärsträd står i full blom. I år kan man inte anklaga våren för att ha tvekat, precis. Jag tror den vill hjälpa oss att se det vackra, mitt i osäkerheten. För efter regn kommer solsken. Tydligen även lite snö. Man kan inte alltid så noga veta ordningen.  Blommorna slår ut, trots hot om att bli frostbitna. Och vi, vi klarar även denna vår.

Anna-Karin Andershed
Prorektor