Rektorsblogg: Adventstid på universitetet
Kan det vara så att december är årets ljusaste månad? Min barndoms vinterhimmel var ett stort turkost, böljande norrskenshav mot svart oändlighet. Stjärnbilderna som var så svåra att skönja under sommarens midnattssolsnätter framträdde klart, och jag förstod plötsligt vad de menade med att det gick att följa den där stjärnan i Ö-ö-ster. Hemma hos oss brinner mysljusen sedan länge och aldrig har väl aldrig pynt och stjärnor burits upp ur källaren tidigare än i år. Jultomten parkerade sina renar i grannens trädgård redan för några veckor sedan. De strålar så blått och fint, som renar gör i december. Och, handen på hjärtat, jag vet många som fnyst bakom sin persienn åt dem som har mage att tjuvstarta julen. Men inte det här året.
Kan det vara så att december är årets mest arbetsintensiva månad? Sysslorna som vanligtvis fördelas ut över i runda slängar 23 dagar, som nu ska hinnas med på 3/4 av tiden. De första veckorna i december var så lockande tomma i kalendern i början av året, att man glatt bokat in sådant man så småningom måste inse att man inte hinner med. I år heller. Det är en gammal fin tradition. För att inte tala om allt det där som måste vara klart innan nyår – studentarbeten, rapporter, pm – eftersom tiden därefter på något sätt kommer att upphöra att existera. Och då kan man verkligen undra varför det var så viktigt att det där något som behövde bli klart, måste bli klart, om allt ändå tar slut. Så när det äntligen är dags för julstök sjunker man ned i soffan och undrar var i friden december tog vägen. Och, handen på hjärtat, när juldagslättjan infunnit sig har det kanske till och med hänt att man tänkt att oj, så fiffigt det vore om man kunde bli kvar hemma och jobba från det där soffhörnet, nästan jämt. Men inte det här året.
Kan det vara så att december är årets mättaste månad? Ärligt talat, vi äter som att det inte fanns en morgondag. En bekant är redan inne på sin fjärde omgång Rocky Road, och jag kan inte säga att jag klandrar honom. Själv blir jag storkonsument av pepparkakor, antagligen därför att jag behöver dem. Det första julpålägget griljeras medan det fortfarande rubriceras som helgskinka, vilket får alternativet kålrot att framstå som än mer hållbart för den som vill vara tidigt ute. Sockertäcket på tänderna efter en djupdykning i undre lagret av chokladasken, gör att man ångrar sig redan innan man offrat sig på den sista biten som väl egentligen inte är så god. Det är nog för väl för folkhälsan att däremellan kommer fasta. Och, handen på hjärtat, när dopparedagen väl infinner sig brukar man väl vara lite trött på att julfika? Men inte det här året.
Kan det vara så att december är årets mest ljudliga månad? Hur jag än funderar kan jag inte komma att tänka på någon annan tid på året som är lika förknippad med så många ljud. Bjällerklang, ho ho ho-ande, grusknaster (i brist på snöknarr) under skorna, vinande vintervind, kyrkklockor, fyrverkeripjäser och vackra sånger om Jenny Nyströmska scenerier. I min vanliga vardag är det också konserternas tid, såväl egna som andras. Aldrig annars kan jag övertalas att högtidligen paradera i särk, eller överväga att i strumplästen tassa runt på kalla, skoavtrycksblöta och smågrusiga stengolv, framför fullsatt kyrka. Och, handen på hjärtat, redan vid det här laget brukar jag ha hunnit ledsna på butikernas julmusiktrumpetande. Men inte det här året.
Kan det vara så att december är årets mest sällskapliga månad? Förväntningarna är skyhöga. Hur ska vi hinna träffa alla dem vi vill träffa, på ungefär en vecka – om vi räknar in nyårshelgen? Glöggminglen avlöser varandra, vi flockas och gladgråter i Kraka, framför skärmar eller i släckta skolmatsalar fulla av barn och barnbarn med sneda luciakronor, planer smids för det mest effektiva nyttjandet av helgdagarna, hemvändararrangemangen får sätta lapp på luckan. Vi vandrar kring på julmarknaderna och hejar på gamla bekanta. Man minns och saknar nära som alltid varit med förut, och gläds åt nytillskotten, håller hand och springer långdans genom husen. Allt ska gärna vara precis som det alltid varit, även om det kanske sällan blir så. Det enda som får förändras är julvärden i TV, och möjligen, möjligen vem som reciterar Tennyson från Skansen. Och, handen på hjärtat, när den sista gästen har gått och man ställer sig och stirrar på berget av disk i köket, tänker man inte ibland att det vore bra skönt att få vara ifred en liten stund? Men inte det här året.
För det Almén läser som Dagens dikt är en Tranströmer. En av de första, publicerad 1948 i studenttidningen Loke.
detta nu
stiger som varm rök i kylig luft
detta stilla nu
hunden har sluppit sitt skall
haren har sluppit sin ångest
flöjten har sluppit människans mun
och spelar ensam
i detta fattiga vackra nu som kämpar
mot sekundernas armé
och drunknar i en vattenvirvel
men överlever mig
Jag saktar ned på stegen. -Erandet tystnar. Är det mig han menar? Är det oss? Skallet, ångesten, det förutbestämda musikstycket är måhända en del av vardagen. Men när julfriden så småningom sänker sig hoppas jag kunna landa i ett stilla nu. Är det något jag pratat om – vi pratat om – i år, är det om att i år är det inget som är som vanligt. Jag finner mig själv vilja hoppa framåt i tiden, till det nya, men inser samtidigt att jag måste göra det bästa av mitt nu. Ta vara på att jag uppskattar att människor tagit sig tid att smycka sina fönster och trädgårdar med ljus som lyser upp kvällspromenaderna, att jag i svaga stunder kan tänka att det är fullt rimligt att leta upp en gammal Absolute Christmas i närmaste musikspelare, att jag saknar glöggmingel med diskussioner om huruvida det är nödvändigt att peta bort russinen från lussekatterna eller ej, och – inte minst – att jag längtar efter andra människors sällskap. Att längta till något är ju ändå på något sätt… härligt. Det visar att det har en särskild betydelse. Så nu längtar jag efter ett myllrande campus, trängsel i Långhuset, kön till lunchrestaurangen, det lite för långa mötet, kunskapsstinna studenter som strömmar ut ur en hörsal. Jag längtar. Jag lägger längtan i mitt fattiga vackra nu.
Med det vill jag skicka med er en tillönskan om en fridfull jul. Jag unnar er alla en stunds ledighet, efter en tid som varit en påfrestning på så många sätt. Jag hoppas ni hittar en plats där era tankar kan få rymmas och hinna bli lyssnade på. Att ni hittar just ert stilla nu. Snart börjar det ljusna. Det kommer att bli som vanligt igen, fast annorlunda. Inte det här året. Men sedan.
Anna-Karin Andershed
Prorektor