Hon tar läkarexamen – med dyslexi

När Josefin Cederholm var 21 år fick hon diagnosen dyslexi, vilket för henne innebär att läshastigheten är ungefär 30 procent jämfört med genomsnittet. För att bäst kunna följa med i undervisningen pluggade hon under första terminen tillsammans med en kurskamrat som läste kurslitteraturen högt för henne.

– Det var ett vinnande koncept för oss båda. Han lärde sig mycket av att plugga med mig, och jag behövde någon som läste texten högt för mig.

Under andra terminen tog hon kontakt med Funka på universitetet. Genom Funka kan studenter som upplever hinder i studiesituationen på grund av funktionsnedsättning få särskilt pedagogiskt stöd. Josefin Cederholm fick en talsyntes som är en textuppläsare som läser upp all digital text för henne på datorn. Den talsyntes som hon fick genom universitetet heter TorTalk.

– Det minskade radikalt tiden jag lade ned på studier. Helt plötsligt fick jag en känsla av att ha en chans att hinna med, säger hon.

Tentorna har hon också fått anpassade genom Funka. I början med längre tentamenstid och genom att en tentavakt läste frågorna högt.

– Men nu läser TorTalk upp texten för mig eftersom alla tentorna på Läkarprogrammet är digitaliserade, berättar hon.

Funka har även hjälpt henne administrativt att ordna TorTalk på datorerna på de avdelningar inom sjukvården som hon har haft praktik på.

– Jag är väldigt tacksam för det stöd som Funka har gett mig under studietiden. De har verkligen förenklat min vardag, säger Josefin Cederholm.

När hon använder textuppläsaren på praktiken på sjukhus och vårdcentraler synliggör hon sin dyslexi, men har i stort mötts av neutrala eller positiva reaktioner.

– Vi med funktionsnedsättningar kan självklart bidra till arbetslivet som alla andra och vi ger mångfald till arbetsplatsen. Men vi måste våga ta hjälp för att nå full potential, säger hon.

Hon tillägger:

– Jag tror att personer som läser långsamt har så många förmågor, annorlunda perspektiv och innovativa idéer som inte kommer fram i samhället. Talsyntesen kan hjälpa många att få utlopp för sin kreativitet och på så sätt bidra - både på universitetet och på framtida arbetsplatser.

Läkaryrket – inget självklart val

Josefin Cederholm är uppvuxen i det värmländska samhället Rudskoga, i Filippinerna och i Stockholm. I Filippinerna bodde hon närmare tio år eftersom hennes föräldrar arbetade där med språkforskning, bibelöversättning och att hjälpa personer i alla åldrar att lära sig läsa och skriva. Under gymnasiet gick hon estetinriktad dansutbildning. När hon bestämde sig för att hon ville studera till läkare var det flera år efter gymnasiet och hon fick läsa till några ämnen på Komvux, pluggade naturvetenskapligt basår på universitetet och gjorde högskoleprovet.

– Jag sökte alla läkarutbildningar i landet, Örebro universitet var inte mitt förstahandsval, berättar hon.

Under första veckan på terminen kom hon in på ett annat lärosäte som stod högre upp på hennes anmälningslista, men Josefin Cederholm valde att stanna kvar i Örebro. Hon trivdes redan i staden eftersom det är lätt att cykla överallt och klasserna är relativt små. Studenterna får dessutom en möjlighet att se bredden av sjukvården eftersom de under studietiden får vara ute på ett tjugotal praktikplatser i Värmland, Dalarna och Örebro.

– Men ibland var det svårt att ta till sig praktiken eftersom vi är på specialistavdelningar, även tidigt under utbildningen. Jag fick bättre möjligheter att lära mig av praktiken när vi under termin elva fick praktisera på akutmottagningar och vårdcentraler och ta emot egna patienter, säger hon.

Nu tar Josefin examen och hon börjar arbeta som underläkare på medicinska kliniken vid Lindesbergs lasarett. Där behandlar man patienter som till exempel har stroke, hjärtinfarkt eller urinvägsinfektion. I framtiden är målet att någon gång arbeta utomlands, för att bidra till att vård ska bli tillgänglig för till exempel personer som inte har råd eller som bor otillgängligt så att de har svårt att nå sjukvården.

– Jag ser min utbildning som en gåva som jag vill dela med mig av, säger Josefin.

Text: Anna Asplund
Foto: Jesper Eriksson