När undervisningen vid Örebro universitet plötsligt blev digital och studenterna inte längre fanns på campus, stod Annika Göran Rodell inför en stor utmaning. Hur omvandlar man en praktisk, estetisk metodkurs, där studenterna brukar laborera med gestaltade måltider i studion på Restaurang- och hotellhögskolan i Grythyttan, till att fungera på distans?
– Jag tänkte först att herregud, hur ska vi kunna göra dukningar utan att använda våra utensilier som vi har i förråden här i Grythyttan? Det kommer inte att fungera.
Hon ringde till Cheryl Akner-Koler, professor på Konstfack, som varit med och skapat den begreppsapparat man använder på RHS, för att få inspiration. Det blev ett spännande samtal.
– Vi testade olika metoder förutsättningslöst på Zoom, gjorde prototyper och snabba skisser och tog också hjälp av en alumn från Konstfack, som fick vara med och testa. Vi använde material och utensilier som fanns hemma hos var och en av oss. Det var så förlösande när hon plötsligt sa ”tänk om kunden är blind”. Då sa det bara klick.
Fick bygga en tyst komposition
Lösningen blev att studenterna fick skapa en neutral plats att hålla till på, till exempel genom att sätta ett vitt lakan i bakgrunden istället för att visa sitt arbetsrum eller vardagsrum hemma.
– En plottrig bakgrund tar fokus från det man ska göra, och en del har ju lagt in bilder som bakgrund, vilket gör att det blir fladdrigt och ser konstigt ut när man rör sig. Jag tycker att det är bättre med autenticitet – och att jobba i en studioliknande, neutral miljö. Då kan man också vika ner skärmen och visa vad man gör med händerna, till exempel hålla upp olika föremål, utan att bakgrunden stör.
Annika Göran Rodell valde också att använda tystnaden som ett medel i undervisningen.
– När studenterna visade upp sina gestaltningar var de helt tysta. Det blir väldigt intressant och fokuserat när man tillåter saker att var lite långsamma och inte bara fokuserar på ansikte och ord. Man får liksom en annan ingång till reflektion.
Scenariot med en blind uppdragsgivare gjorde att studenterna behövde sätta sig in i den blindes situation när de sedan skulle beskriva sina kompositioner. Det satte också fingret på vikten av inkluderande design, vilket ofta saknas i restaurangbranschen.
– De utvecklade ett rikt språk för att beskriva sin komposition både deskriptivt och estetiskt, utifrån den begreppsapparat vi byggt upp kring måltidsupplevelsen. Genom att arbeta med moodboards, där de dukade upp sina kompositioner tvådimensionellt, kunde alla följa med i deras berättelser, säger Annika Göran Rodell.
Improvisationer framför kameran
Även terminens sista kurs bjöd på en utmaning. 50 studenter, som i vanliga fall hade byggt upp en restaurangmiljö i Gastro i Måltidens hus och övat på besvärliga möten med hjälp av en forumteater, skulle nu visa sina case på distans. Lösningen blev att ta hjälp av en skådespelare.
– Vi använde whiteboarden som storyboard och studenterna fick sedan improvisera olika scenarier framför kameran.
Storyn innehöll besvärliga möten mellan både personal och gäst, och mellan medarbetare och ledning.
– Det blev som teater. Hur känns det? Ser du den andra som ett subjekt eller stänger du av och betraktar gästen som ett objekt? Är du reaktiv, finns det andra orsaker till ditt agerande? Det handlar om att upptäcka från vilken plats i oss själva vi agerar. En intervention blir annorlunda om den kommer från en rädd, arg eller neutral plats.
Viktigt att bygga förtroende
För Annika Göran Rodell handlar det om att bygga förtroende och skapa ett tryggt rum, där studenterna vågar ta ut svängarna.
– Det fungerar för att jag känner mina studenter, det är ingen anonym grupp. Trygghet är en förutsättning för att det gå att göra sådana här saker även på distans.
Annika Göran Rodell hoppas att hennes metoder kan inspirera andra lärare som jobbar med case och praktiska moment.
– Det går att bygga upp en process, där man till exempel ger studenterna en utmaning att undersöka något i sin omgivning, sedan möts de i breakout rooms för att redovisa, får en ny uppgift och återvänder i större grupper eller helklass och berättar, kanske genom att visa föremål, film, bilder eller att använda kroppen. Det går att göra distansundervisningen mer levande genom att använda många olika sinnen, säger hon.
Men det tar tid att hitta nya former för undervisningen.
– Det är viktigt att respektera studenternas tid och inte bara kasta ut nya idéer och metoder. Mitt råd är att prova själv först, så att man vet att det fungerar. Och ta hjälp av kloka personer att bolla idéer med.
Text: Anna Lorentzon
Foto: Petter Koubek och Hans Lundholm
Tre tips från Annika Göran Rodell
Ta hjälp! Bjud in en klok samtalspartner att bolla idéer med.
Våga lämna bekvämlighetszonen och testa nytt – men prova själv först, studenterna är inga försökskaniner.
Använd alla sinnen: även i Zoom kan du jobba med syn, hörsel, haptik, kropp och improvisation. Det är bara vår tanke som sätter begränsningar!