”En ynnest att se människor utvecklas och se saker på ett nytt sätt”

Egentligen tänkte han bli läkare, men efter ett par års medicinstudier vid Uppsala universitet tog Sten Wistrand studieuppehåll och klev in genom dörrarna vid dåvarande Högskolan i Örebro för att studera litteraturvetenskap och historia.

– Då fanns det i stort sett bara Långhuset och GIH. Skillnaden mot i dag är enorm.

Sten Wistrand började undervisa på kvällskurser i litteratur och utbildade sig samtidigt till bibliotekarie i Borås, innan han fick en fast tjänst som bibliotekarie på högskolebiblioteket i Örebro. Han var inskriven på forskarutbildningen i Uppsala, som högskolan i Örebro då hade ett samarbete med, när Lennart Hedberg som då var prefekt vid Humanistiska institutionen, en dag kom nedspringande i biblioteket och frågade om han sökt tjänsten.

– Vilken tjänst, undrade jag. Det visade sig då att Örebro skulle få sin första doktorandtjänst inom litteraturvetenskap, och sista ansökningsdag var dagen därpå. Så jag fick snabbt ihop en ansökan – och fick tjänsten. Det var verkligen roligt, även om det hela var lite slumpartat, berättar Sten Wistrand.

Han hade egentligen tänkt skriva sin avhandling om författaren Willy Kyrklund, och hade redan bestämt sig för att undvika Hjalmar Bergman. Men ödet ville annorlunda.

– Jag hade svårt att hitta ett bra avhandlingsämne och eftersom jag hade publicerat en längre artikel om Hjalmar Bergman och hans bok Clownen Jac, så bytte jag till det. Vissa trodde att det var väl uttänkt och planerat att den första avhandlingen som lades fram vid Örebro universitet handlade om just Bergman, med tanke på att han var född i Örebro och skrev om Bergslagen, men det var bara en slump.

”Disputationsfesten var ett kaos”

Avhandlingen blev klar våren 1999, i precis samma veva som Högskolan i Örebro blev Örebro universitet och Sten Wistrands doktorandtjänst kunde flyttas över hit.

– Det blev ett stort firande i ett av tornen på Örebro slott, vi var över hundra personer och rektorn var med. Det var catering och orkester och jag minns att det var kaos när vi kom in  lokalen. Vi fick börja med att reglera benen på alla bord som stod huller om buller och med olika höjd.

Sedan dess har Sten Wistrand varit verksam som lärare och forskare vid Institutionen för humaniora, utbildnings- och samhällsvetenskap. Han har också varit studierektor och enhetschef i elva år. Han undervisar främst ämneslärarstudenter som valt svenska som inriktning, men också teaterpedagoger och en del på grundlärarutbildningen.

En utmaning har varit att fortsätta att locka studenter till att läsa litteraturvetenskap.

– Antalet rena litteraturstudenter har gått ned drastiskt, inte minst i takt med att lärarutbildningen har förändrats. Vi ser också att studenterna i dag har väldigt olika förkunskaper, man kan inte ta för givet att alla har samma referenser och kunskaper med sig när de kommer.

Nytt samarbete över gränserna

Ett sätt att locka nya studenter sjösätts nu till hösten. Tack vare ett tvärvetenskapligt samarbete kommer två nya kurser att ges i samarbete med historieämnet.

– De kommer att handla om förhållandet mellan fakta, fiktion och faktion, högaktuellt i dag, samt om perspektiv på Förintelsen, berättar Sten Wistrand.

Vid sidan av jobbet skriver Sten Wistrand både prosa, dikter, litteraturkritik och essäer. Han har också gett ut två barnböcker.

– Det började på en tågresa när jag skulle hälsa på en god vän i Malmö. Man sitter och skriver små korta texter för nöjes skull, och då dyker det upp en figur, Anton, i huvudet. Jag insåg att honom kunde man göra någonting av. Det blev barnboken Mest om Anton. Det är roligt att inte bara skriva akademiskt utan att kunna blanda det med ett friare skrivande.

Sten har nyligen avslutat två artiklar om den österrikiske författaren Gustav Meyrink och hans roman Golem, som gavs ut 1915. Annars har han skrivit om Astrid Lindgren, Maja Lundgren, Elisabeth Åsbrink och naturligtvis om favoriten Willy Kyrklund, alltid med vinkling mot litteraturteori och ofta om förhållandet mellan fakta och fiktion.

– Jag har också tagit upp Hjalmar Bergman igen och arbetar bland annat på ett projekt om Hjalmar Bergman och den moderna tiden.

Vad är det bästa med ditt jobb som forskare och universitetslärare?

– Jag tycker att det är roligt att undervisa, när man ser att det händer någonting och att det blir en dynamik i rummet. Att se människor som utvecklas, får upp ett intresse för någonting och börjar se saker på ett nytt sätt – och att man själv får nya idéer och infallsvinklar på saker i mötet med yngre människor.

Sten Wistrand är också stolt innehavare av det första lånekortet efter datoriseringen av universitetsbibliotekets lånesystem. Han var med när biblioteket digitaliserades, och minns den tiden när en databassökning innebar att man ringde upp basen, skrev in väl förberedda sökord och sedan snabbt fick koppla ned sig igen, eftersom det var väldigt dyrt.

Just teknikutvecklingen, och ett kraftigt utökat regelsystem, har inneburit stora förändringar i både arbetet och rollen som lärare vid Örebro universitetet, enligt Sten Wistrand.

Vid sidan av undervisningen och kontakten med studenter är det kollegorna och den goda arbetsmiljön som han lyfter fram.

– Det är en väldigt väl fungerande miljö, inte minst nu när vi jobbar nära ihop med i första hand svenska språket och historieämnet, där vi möts på lika villkor och kan prata, diskutera och ha roligt. Det uppskattar jag väldigt mycket, säger han. Forskarmiljön ”Berättande, liv, mening” är också en viktig mötesplats.

Nu i vår väntar nya utmaningar för Sten Wistrand, som sedan den 1 april återigen går in i rollen som enhetschef vid Institutionen för humaniora, utbildnings- och samhällsvetenskap.

Text, bild och film: Anna Lorentzon