Skolstadgan 1842 start för en revolution – och sedan en ständig kris

– Ett av skälen till att införa folkskolestadgor i Europa vid den här tiden var att det fanns en stor tilltro till att utbildningen skulle skapa underverk. Utbildningen skulle fostra underklassen, stärka kulturen och sätta fart på den ekonomiska utvecklingen, säger han.

”School Acts and the Rise of Mass Schooling” samlar analyser av skolstadgor från 13 länder från 1800-talet. Johannes Westberg, professor i pedagogik,  beskriver den svenska skolstadgan från 1842, en forskning som är ett resultat av ett anslag från Vetenskapsrådet.

Fördubbling på tio år

Den svenska folkskolestadgan var ett ”nådigt ” beslut av den åldrande kungen Karl XIV Johan som förpliktade alla församlingar i Sverige att starta skolor. Och församlingarna hörsammade lydigt det kungliga påbudet, så på tio år fanns i princip en skola i samtliga av rikets 2 300 församlingar, mot hälften innan stadgan.

– Skolorna blev obligatoriska, men det var inte obligatoriskt att gå i skolan. För en del barn kunde skolåret vara 24 skoldagar. Ämnen var få – läsa, skriva och räkna. Och så katekesen utantill, berättar Johannes Westberg.

Han och de andra författarna i boken har undersökt vilka konsekvenser de politiska besluten fick för skolväsendets framväxt, det som manifesterade sig i skolstadgor. Hur dessa utformades skilde sig mellan länderna – en del var lagar, en del kungliga beslut och en del mer av karaktären ”inspiration” enligt Johannes Westberg.

Ett gemensamt drag var att stadgorna gav stort inflytande till en lokal nivå, vilket förde med sig stora regionala skillnader. Den svenska skolan startade på en relativt hög nivå eftersom den protestantiska kyrkan sedan 1600-talet påbjudit läskunnighet hos församlingsmedlemmar för att var och en skulle kunna läsa Bibeln. Barn hade därför fått undervisning i hemmen.

Skola främst för fattiga

Den svenska skolstadgan 1842 omfattade det som i dag finns i skollagen, läroplanen och löneavtal för lärare -  med mera.

– Stadgan var en del av hur det nya Sverige skulle formas. Det var en skola för alla, främst för de fattiga. Den var konservativ genom sina miniminivåer, men gav också möjligheter att erbjuda mer än bara det allra mest nödvändiga, säger Johannes Westberg.

Skolstadgan kom till 1842 – och snabbt kom larm om att skolan var i kris. En klagande part var föräldrar som önskade en kort och grundläggande skolgång med tyngdpunkt på kristendom, ett intresse som stod i motsats till statsmaktens vilja att styra mot en mer omfattande utbildning av medborgarna.

Den första krisen följdes av en ny , som följdes av en ny…

– Det har handlat om lata elever och slöa lärare, om att skolan kostar för mycket, att det inte finns nog med skolor, att eleverna inte lärt sig tillräckligt eller lär sig fel saker, konstaterar Johannes Westberg.

Kris efter kris efter kris...

Skolkriserna har alltså avlöst varandra. Idag handlar det om prestation och resultat. Missnöjet finns där hela tiden, trots att vi i Sverige har gått från 0 år i skolan till 12 år.

– Det finns en massa problem i dagens skola och vi kommer säkert att vara missnöjda om 50 år eftersom glappet mellan förväntningar och verklighet sannolikt består.

Ett kapitel boken om Italien visar hur en karta över läskunnigheten i landet i början av 1800-talet stämmer väl överens med Pisa-resultat från 2010.

– Historien spelar roll för hur skolväsendet ser ut idag, konstaterar Johannes Westberg.

Text och foto: Maria Elisson