Rektorsblogg: När vägen är målet
Nej, inte var jag ensam om att ha sett fram emot Ulf Danielssons besök och bidrag till den universitetsgemensamma seminarieserien kring bildning, det var tydligt när jag smög in i hörsalen efter utsatt tid, på grund av andra åtaganden, och därför fick inta ståplats. Jag tror på min ära att samtliga institutioner och de flesta av våra avdelningar fanns representerade i auditoriet. Det är en särskild konst att ta med sin publik på en resa mellan dikessnubbel och stjärnhimlar som gör både att tiden flyger och sätter så pass mycket griller i huvudet på oss alla att det just där och just då kom fler frågor än vanligt. Det är ju såhär det ska vara.
I samband med visionsarbetet fick vi otvetydiga inspel från flera grupperingar på vårt universitet att det här med bildning, det är viktigt för oss. Å ena sidan oerhört aktuellt, med falska nyheter och populistiska strömningar på stark frammarsch. Å andra sidan något som ska finnas i vårt DNA, i vår egenskap av kunskapsorganism. Därför valde vi att formulera ett strategiskt mål kring just bildning som en del av utvecklingsområdet Utbildning med hög kvalitet. Lyssnade en noga vid seminariet – eller, handen på hjärtat, en behövde inte lyssna så särskilt hårt alls för att Ulfs budskap skulle tränga in – så är det på ett sätt en paradox i sig. Att något som måste vara en evig och kontinuerlig process ska formuleras i termer av mål. Vi har ju satt oss själva i den situationen, därför att vi på många sätt tror på idén med målstyrning. Och även om det absolut går att diskutera för- och nackdelar med vilken styrprocess som helst, så kan vi i det här fallet inte bortse ifrån att målsättningen att integrera bildningsperspektivet i alla våra utbildningar har startat diskussioner och arbete som kanske inte hade startat alls eller tagit längre tid att starta, och det hade definitivt inte varit en så samlad diskussion som det är nu.
Samlad och samlad, tänker ni nu. Vad händer egentligen? Det är ju väldigt oklart det här med bildningsmålet. Vi har ingen definition och inte har vi heller tagit fram någon verktygslåda med allmänna tips och trix som en som enskild lärare kan använda. Fakulteterna har inte ens genomfört sina piloter, som var det övergripande mål som var först ut. Utifrån ett ”bock och check”-perspektiv är det oerhört misslyckat. Den virtuella världen ”byråkratin” har fått sig en ordentlig törn. Där fick den.
Men, se, den berättelsen tror jag inte på. Vissa saker stämmer absolut. Fakulteterna har inte uppfyllt målet att genomföra varsin pilot. Mycket tidigt kom propåer om att vi skulle tillhandahålla en gemensam definition av bildning, och det har vi inte heller gjort. Vet ni varför (eller i alla fall vad jag tror är skälet)? Därför att det inte är det som är grejen. I just det här fallet är det inte nödvändigtvis målet som är målet, utan det är vägen dit. För att knyta an till Ulfs föredrag: Om det bara är målet som är målet riskerar vi att glädjen i att engagera sig i och ägna sig åt något blir sekundärt.
Tro nu inte att jag köper allt han säger, Danielsson. Även om jag kanske inte är lika kategorisk som folklivsfanatikern Job Andersson, så kan vi kanske ändå vara åtminstone lite överens om att allt inte var bättre förr. Jag kan se tydliga paralleller mellan mina föräldrars bryderier över dåtidens teknologier (”Du blir ju som en zombie med den där freestylen!” eller ”Måste du prata i telefon hela tiden? Det är fler som behöver använda den. Och sladden blir ju helt krullig!”) och mina egna svårigheter att acceptera sonens digitala leverne. På samma sätt behöver vi idka någon slags självkritik kring hur vi betraktar nya studievanor och andra sätt att söka och hantera kunskap än de vi själva skolats in i.
Samtidigt tror jag själva grundteserna är oerhört korrekta. Ni vet hur det känns när en är en riktigt bra idé på spåren? Det kanske bara är jag, men det kan bli liksom ett surr i hela kroppen. Jag tänker att det är den känslan som Ulf beskriver. Att det en gör och lär sig behöver betyda något på riktigt, så att det känns och gör avtryck i hela ens varelse. Att det är vissa grundläggande kunskaper och färdigheter som behöver finnas där och automatiseras, både för att kunna göra rimlighetsbedömningar och för en ska ha möjlighet att flyga vidare i sin tanke. Att en, om ens tanke ska kunna sträcka sig längre än den egna bakgården, måste känna till trivialiteterna också på andras ägor.
Det som varit tydligt i våra uppföljningar av arbetet kring bildning är att vi är på väldigt olika ställen inom olika områden. (Jo, vi följer upp vad vi gör för att uppnå det mål vi satt upp!) Vissa arbetar med att hitta sin definition av vad bildning kan vara i just deras utbildning, i kollegiala diskussioner. Andra har integrerat bildningsperspektiv i nya utbildningsplaner. Oavsett var vi befinner oss, så är det betydelsefullt. Vi ska inte stå still och vi kan alltid komma längre, men framme, det blir vi väl aldrig. Hoppas jag. För den gången vi tycker vi kommit dit, behöver ”framme” obönhörligen definieras om. För att åter igen anknyta till Ulfs tankar, bildning ger inga snabba kickar. Det kräver eftertanke och långsamhet. Det kommer aldrig vara så enkelt som paradexemplet ”låt ingenjörerna läsa lite skönlitteratur”, även om det med rätt inramning mycket väl kan vara en bra idé.
Vi ska också diskutera hur vi presenterar våra utbildningar och dess innehåll för presumtiva och befintliga studenter, därför vi vill och tror att universitetsstudier inte är en informationsspäckad motorväg in i en profession. De ska kunna vara en slingrig skogsstig kantad av lättfunna bär och kantareller, men också oväntade bråddjup, pölar, soliga gläntor, öppen himmel och kanske ett troll, full av erfarenheter som blir de goda berättelser som gör världen begriplig. Där det regnar, fast appen säger något annat.
P.S. Det här innebär inte att vi inte kommer att fortsätta att följa upp våra utvecklingsområden och mål, men det tror jag ni alla är med på. Vi behöver bara göra det på lite olika sätt, för olika frågor. D.S.
Anna-Karin Andershed
Prorektor