Bakterieforskning fångar intresset hos gymnasieelever i Karlskoga

Alexander Persson, biomedicinare och lektor vid Institutionen för medicinska vetenskaper, visste redan som barn att han ville bli forskare. Med seriefiguren Skalman som förebild såg han tidigt till att få titeln ”vetenskapsman” i telefonkatalogen.

– Jag får betalt för att göra det jag älskar mest i hela världen, kan ni fatta det? säger Alexander till de runt femtio naturvetareleverna på Möckelngymnasiet i Karlskoga.

Och hans entusiasm smittar av sig.

 – Det var väldigt intressant och roligt att få lite andra perspektiv. Forskare är ett yrke man inte hör om så ofta, det känns lite avlägset, säger Ida-Maria Asp som går i NA17.

Även klasskompisarna Amanda Rehn och Emil Åkerlund gillade föreläsningen.

– Jag kommer att minnas den fina bilden av Alexander och hans forskarkompis som senare blev chef för smittskyddsinstitutet i Etiopien, berättar Amanda Rehn.

Stor frihet som forskare

Emil Åkerlund fastnade för de målande beskrivningarna av hur man som forskare bär med sig sin kompetens i huvudet och kan jobba var som helst i hela världen.

– Det var kul att han lyfte fram att man är så fri, så länge jag får pengar till min forskning kan jag vara var som helst, som till exempel Kanada där Alexander har varit i många år.

Vad krävs för att bli forskare, undrar en elev. Tillräckligt bra betyg för att komma in på universitetet och ta en master, blir Alexander Perssons svar.

– Jag var ingen stjärna på gymnasiet, men det går ändå. Det gäller att hitta något man brinner för, så länge man tycker att det är svinkul så går det.

För Alexander Persson handlar det oftast om de farliga bakterier som orsakar tuberkulos eller hjärnhinneinflammation. Vad är det som gör att inte alla som drabbas dör? Varför klarar sig vissa bra?

– Ofta undersöker vi ju det sjuka, men min forskning går ut på att ta reda på vad det är som gör att allting fungerar. Man kan sammanfatta det med: vad är det vi gör, som gör att vi inte dör?

Kritiskt tänkande viktigt

Alexander Persson tog också chansen att slå ett slag för vikten av källkritik och kritiskt tänkande.

–  Som naturvetare är det fullständigt irrelevant vad jag tycker och tänker eller vill. Det enda som räknas är det som går att leda i bevis. Och man måste hela tiden göra sitt yttersta för att förkasta sin egen hypotes, även om det kan vara traumatiskt.

Både Emil Åkerlund och Ida-Maria Asp ser forskaryrket som ett alternativ framöver.

– Det kan nog vara roligt om man hamnar inom rätt ämne. Det verkar lite svårt, men när man väl börjar kan det nog vara väldigt kul, säger Emil Åkerlund.

– Jag kan också tänka mig att bli forskare, om det är inom rätt område. Det låter väldigt roligt och utmanande, ingen dag verkar vara den andra lik, säger Ida-Maria Asp.

Text och bild: Anna Lorentzon