Arbetssättet och negativa föreställningar försvårar uppföljning av barn i familjehem
Likriktade arbetssätt och negativa föreställningar om socialtjänsten försvårar socialsekreterares arbete med att följa upp barn som placerats i familjehem. Istället behövs ett sätt att arbeta som gör det möjligt för barn att känna närhet och tillit. Den slutsatsen drar Robert Lindahl i sin avhandling i socialt arbete vid Örebro universitet
– Tillämpning av modeller som bygger på standardisering leder ofta till att barn behandlas som om de vore en kategori, istället för att ta hänsyn till det som är unikt med varje barn, säger han.
Alltför många barn som är placerade i familjehem förväntar sig inget annat än att relationen till socialsekreterare ska präglas av distans och formalitet.
– Det får allvarliga konsekvenser eftersom det skapar hinder i en relation som egentligen borde bygga på tillit och närhet. För att det ska fungera krävs omfattande förändringar på flera nivåer i socialtjänstens arbete, bland annat genom att relationsarbetet med barnen behöver tydliggöras i styrdokument och i förväntningar om vad det innebär att vara professionell som socialsekreterare, säger Robert Lindahl.
När barn och unga placeras i familjehem har socialtjänsten ansvar för att följa upp hur barnen har det. I offentliga rapporter och i mediabevakningen har det under åren lyfts fram flera fall där uppföljningarna varit misslyckade.
Robert Lindahl har studerat hur relationen mellan socialsekreterare och barn fungerar och kommit fram till att dagens arbetssätt alltså alltför ofta hindrar en god relation. Administration tar mycket tid, arbetsbelastningen är tung och - och många socialsekreterare slutar sina jobb.
Kraven på socialsekreterarna är att vara effektiva och sköta sin administration. Vägen framåt är inte nya standardiserade mallar för att bedöma hur barn har det i familjehemmen, konstaterar Robert Lindahl.
– Det behövs mer resurser, men också en ny syn på hur socialsekreterare ska agera för att få goda relationer till barnen.