Utbredd åderförkalkning ökar risken att dö efter en hjärtinfarkt

– Studien ger underlag för ett nytt sätt att avgöra prognos och styra behandling för patienter med hjärtinfarkt, säger Fredrik Calais.

Anpassad behandling behövs

Ateroskleos eller åderförkalkning är en sjukdom som drabbar artärer i hela kroppen. Sjukdomen orsakar mer än 90 procent av alla hjärtinfarkter och är den vanligaste dödsorsaken globalt. I sin avhandling har Fredrik Calais studerat hur prognosen vid kranskärlsjukdom påverkas av utbredning och grad av åderförkalkning både i hjärtats och i övriga kroppens artärer.

– Har du spridd åderförkalkningssjukdom i kranskärlen är sannolikheten hög att sjukdomen finns i övriga delar av kärlträdet. Det ger en sämre prognos efter hjärtinfarkt, förklarar Fredrik Calais.

Ungefär en fjärdedel av patienterna som drabbas av en hjärtinfarkt har även åderförkalkning i kroppens andra artärer. Genom att förbättra diagnosen av ateroskleros och dess utbredning kan man få information om prognos men framförallt skräddarsy behandling till varje patient.

– Det kan till exempel handla om att erbjuda dessa patienter specialiserad behandling mot inflammation eller blodproppsbildning för att minska den förhöjda risken.

Att röra på sig minskar risken för hjärtinfarkt

I två delstudier har Fredrik Calais även undersökt hur prognosen efter hjärtinfarkt påverkas av olika behandlingsmetoder och livsstilsfaktorer. Där har fysisk inaktivitet visat sig vara lika stor riskfaktor för hjärtinfarkt som rökning och fetma.

– Forskningen visar att fysisk inaktivitet ökar risk för hjärtinfarkt och innebär också högre risk för död efter en hjärtinfarkt. Det är viktigt att påpeka att även lätt fysisk aktivitet i 30 minuter gör skillnad. Det är stillasittande som man ska undvika, säger Fredrik Calais.

När det gäller de olika metoderna för ballongvidgning av kranskärlen visar resultaten att prognosen påverkas av var i hjärtat kranskärlsförändringar finns. Exempelvis var återförträngning vanligare efter behandling med stent – ett metallnät som minskar risken för nya förträngningar i kärlet – i det främre kranskärlet.

– Där är behandling med läkemedelsbehandlat stent att föredra jämfört med metallstent då risken för återförträngning och bortgång minskar, säger Fredrik Calais.