Studie om underlivssmärta väcker hopp - istället för skam och dåligt samvete

– Det var första gången jag fattade hur ont jag egentligen hade. Jag hade låtsats som ingenting. Jag var van att köra på helt enkelt, säger Emma.

Hon är 29 år och har haft problem i över tio år - sedan första samlaget.

– Många har ont första gången men för mig försvann det aldrig. Jag har varit säker på att det är något fysiskt fel på mig och att det inte går att lösa.

Emma är inte ensam. En av fem kvinnor får ont när de har sex. Underlivssmärta har ingen medicinsk förklaring och många har inte fått en diagnos. Smärtan är vanligast under samlag men kan även komma när kvinnor sätter in en tampong, har på sig tajta byxor eller cyklar.

Kognitiv beteendeterapi

Kvinnorna deltar i studien tillsammans med sin partner och paren får övningar och uppgifter som de ska göra tillsammans mellan träffarna med psykologerna.

– Vi arbetar med kognitiv beteendeterapi och målet är att förändra beteenden, tankar och känslor kring smärtan för att på sikt minska smärtan och öka funktionen. Vi börjar med att prata om problemet och skapa en förståelse, säger Linnéa Engman, doktorand i psykologi vid Örebro universitet som håller i studien om underlivssmärta tillsammans med Örebroforskaren Ida Flink. 

Paren får diskutera sex och sexualitet på ett intimt och detaljerat sätt, som de flesta inte har gjort förut. De får prata om beteenden de har skapat för att hantera smärtan och vad de har för funktion.

– Jag tyckte att jag hade varit öppen med min sambo men insåg att det inte stämde. Peter har vetat att det gör ont men inte hur ont och hur ofta, säger Emma.

Förbud mot smärta

Nästa steg är att förändra beteendet. Det är här ett smärtförbud kommer in - att inte ha sex när det gör ont utan istället bredda sitt sexuella beteende.

– Vi har kunnat ha sex. Ibland går det bra och ibland gör det jätteont. I och med smärtförbudet så stannar vi alltid upp om jag får ont och hittar andra vägar.  

– Smärtförbudet handlar om att bryta den onda cirkeln. Flera av kvinnorna vill inte göra sin partner besviken och fortsätter trots att det gör ont. Vi vill ta bort fokus från samlaget och uppmuntrar paren att börja ha sex på andra sätt. Dels för att sex inte ska vara förknippat med smärta och dels för att slemhinnan i underlivet blir irriterad om man fortsätter när den istället behöver vila, säger Linnéa.

Att sluta ha sex när det gör ont är en del. Men behandlingen handlar också om att deltagarna ska utsätta sig för situationer de tycker är obehagliga.

– Smärtan gör att många par har slutat vara intima för att undvika förväntningar om sex. Vi vill att de börjar göra det de vill göra men har slutat med – kramas, duscha tillsammans eller sitta nära i tv-soffan, säger Linnéa.

– Vi har faktiskt alltid varit bra på det. Och det har varit bra för vår relation. Däremot har jag insett att kraven jag har ställt på mig själv att tillfredsställa Peter bara har funnits i mitt huvud, säger Emma.

Skam och dåligt samvete

Rädslan för att göra Peter besviken men också skam och dåligt samvete har gjort att Emma har bitit ihop. Nu inser hon att hennes idé om vad Peter vill ha inte stämmer och att han dessutom har tolkat hennes signaler på ett sätt som fått honom att undra om det är fel på honom.

– Han vill ju givetvis inte att det ska göra ont på mig. Jag känner mig tryggare nu och det gör att vi kan vända spiralen uppåt, säger Emma.

Det är inte bara med sin sambo som Emma har blivit tryggare och därmed öppnare. Hon har börjat prata med vänner i högre utsträckning och har upptäckt att det fanns fler i hennes bekantskapskrets med underlivssmärta. 

– Jag visste att jag inte var ensam om problemet men inte att det var så många och att det är ett så utbrett problem. Och att det fanns flera kvinnor i min närhet. Det gör mig förvånad, chockad och lite ledsen faktiskt, säger Emma.

Känner sig hoppfull

Emma har en träff kvar och lämnar snart behandlingsstudien. Hon känner sig hoppfull.

– Jag har inte blivit av med min smärta och är inte vid mitt mål men jag har kommit en bra bit på vägen. Jag hade låga förhoppningar när jag gick in i behandlingen. Nu är jag positiv.

Hon rekommenderar andra kvinnor med underlivssmärta att prova. Behandlingsstudien har gett henne verktyg och hjälpmedel och människor att prata med. 

– Vi har blivit goa med varandra, stöttat varandra – och vi har redan bokat in att vi ska ses efter studiens slut.

– Det kommer vara tufft men se det som en livslång investering i dig själv. Det är så jag känner.

Forskarnas mål är att först undersöka om behandlingen med kognitiv beteendeterapi är effektiv. Om den är det vill de att den ska bli tillgänglig för alla och att det tas fram riktlinjer.

– Många kvinnor som vi har träffat har sökt vård från olika instanser och inte blivit bemötta särskilt väl. De känner sig ensamma. De behandlingar de får idag beror på var i landet de bor och vem de råkar träffa i vårdsystemet, säger Linnéa.

*Emma heter egentligen något annat.

Text: Linda Harradine