Slumpen ledde honom till topposten

Någon har sagt att man sällan träffar en akademiker som är så lokalpatriotisk som Jens Schollin. Han talar ofta om hur bra han trivs i hemstaden. Och kärleken tycks besvarad eftersom han blev Årets örebroare.

– Jag var väldigt tveksam om jag skulle ställa upp och i så fall skulle det vara för universitetet. Trodde aldrig att en universitetsrektor skulle ha en chans mot en populär hockeymålvakt. Men det var jätte­kul och en ära.

Men att det skulle bli och fortsätta vara Örebro har inte varit självklart. Han återkommer till den fråga som ofta varit aktuell:

-Ska vi flytta?

Den frågan har dykt upp med jämna mellanrum och haft kopplingar till utvecklingen vid Universitetssjukhuset (USÖ) och universitetet.

Födelsestaden Örebro har inte alltid utstrålat den optimism och det goda humör som råder nu då både utvecklingskurvor och mungipor pekar upp­åt. Jens Schollin ser en parallell med universitetet.

– Hur såg det ut för åtta­-tio år sedan? Universitetet var under isen, självförtroendet var dåligt och stödet utifrån var så där...

Det var inget jubel...

Synen på de nya universiteten präglades av hur det gick till vid övergången från högskola. Örebro hade fått nobben först men regeringen körde över bedömargruppen som underkänt ansökan. Den allmänna opinionen jublade inte över lärosätet.

– Det tar tid att vända på det. Men det har vänt och det var läkarutbildningen som var vändpunkt­en. Den gav oss självförtroende och har inte varit obetydlig för hela stadens utveckling.

Det går inte att komma förbi att Jens Schollin haft en nyckelroll för att läkarutbildningen kom på plats. Och det hänger ihop med frågan: Ska vi flytta?

– Jag kom tillbaka till Örebro 1982 efter min egen läkarutbildning i Linköping. Att jag blev barnläkare var oväntat. Jag siktade under utbildningen på klinisk kemi, att bli en laboratoriedoktor. Men under en av sista kurserna på grundutbildningen, den på barn, föll polletten ner, det var det här jag skulle göra.

– Det är mycket som går att bota hos barn, man gör också en stor insats för hela familjen och det är dessutom fantastiskt kul med barn!

Engagemanget för sjuka barn får en fortsättning med ordförandeskapet i Barncancerfonden, som han valdes till i slutet av april. Det är det han före fondens årsmöte gjorde alla nyfikna på genom att med viss förtjusning tala om som ett spännande och intressant uppdrag, men tyvärr hemligt.

– Också ett sätt att hålla ifrån sig andra förfrågningar...

Framtiden i Örebro

På det som då hette Regionsjukhuset (RSÖ) deltog han i uppbyggnaden av barnsjukvården, sär­skilt neonatalvården, hela tiden i fortsatt kontakt med Linköping. Där doktorerade han 1988 med en avhandling om infektioner i hjärtklaffar hos barn.

– Jag blev docent 1990 och då dök den där frågan om att vara kvar upp igen. Vad skulle hända i Örebro, vilken framtid fanns här?

Svaret – han blev chef på barnkliniken 1991.

1995 tillträdde Kjell Nilsson som sjukhusdirektör på RSÖ. 90­-talskrisen hade satt sjukvården i ett besvärligt läge. Hans uppdrag var att skära ned med 20 procent. Men han skulle också utveckla sjukhuset och det var då målet sattes att få hit läkarutbildningen. Men en läkarutbildning kräv­de att sjukhuset dels hade en etablerad forskningsverksamhet, dels bedrev utbildning.

– Kollegan Jan-­Erik Johansson och jag gjorde friarresor för att få hit läkarstudenter. Det lyckades bra med Linköping, studenterna blev fler och fler, men vi måste göra mer. Eller skulle jag flytta?

Jens Schollin, som nu blivit professor, blev forskningschef och verksamheten organiserades som på en medicinsk fakultet.

– Ett allvarligt hinder var att Högskolan var just det och inte ett universitet, men det ändrades vid sekelskiftet och strax efter blev RSÖ till USÖ och den nya rektorn, Janerik Gidlund, var aktivt intresserad av att få hit läkarutbildningen.

Frågan fick sitt svar

Den återkommande flyttfrågan besvarades 2003 med att Jens Schollin blev prorektor vid universitetet och banden mellan USÖ och universitetet stärk­tes. Arbetet med en ansökan om läkarutbildning gjordes 2006–07.

– Men den var usel. Fragmentarisk, ideologisk, för lite konkret och styrd av för många olika viljor. Men vi var ju nybörjare.

2008 blev Jens Schollin rektor och efter förberedelser under våren satte han sig i tjänsterummets soffor tillsammans med USÖ-kollegerna Ulf Tidefelt och Torbjörn Andersson och skrev den nya ansökan, som blev färdig under sommaren.

– Den blev avsevärt mycket bättre, men den föll. I realiteten berodde det på motståndet mot fler utbildningar, ett motstånd som fått stort utrymme i den bedömargrupp som granskade vår ansökan. Men vi hade utvecklat kontakterna inom sektorn och hade stor nytta av samarbetet med Glasgow.

I det tredje försöket ändrades inte mycket.

– Men motståndet från statssekreteraren på utbildningsdepartementet, Peter Honeth, var fortfarande starkt. Men nu såg Högskoleverket att vi inte gav oss. Vi hade rekryterat fler forskare, utvecklat samarbetet med Glasgow och det var en annan bedömargrupp.

Jens Schollin minns den dagen i mars 2010 när man ringde från utbildningsdepartementet och sa att högskole-­ och forskningsministern ville komma till Örebro för han hade något att berätta.

– Först då vågade vi hoppas på att det skulle bli ett positivt besked. Någon fjärde ansökan hade det inte blivit, i alla fall inte från mig.

Slumpen har avgjort

Beslutet om att ge Örebro universitet läkarutbildningen blev också det slutliga svaret på den återkommande frågan om att stanna kvar eller inte.

– Jag anser att man ska ta ett ansvar, att ge tillbaka. Men det har inte varit någon strävan efter positioner, det är slumpen som gjort att jag hamnat i ledningen.

I vår tar de första studenterna sin läkarexamen samtidigt som Jens Schollin avslutar sin rektorstjänst vid ett universitet med ett helt annat självförtroende än för tio år sedan. Inte minst den senaste tidens framskjutna placeringar på olika ranking­listor från Times Higher Education menar rektorn är ett kvitto på ett gott och kvalitativt arbete av många forskare.

– Jag tror man kan säga att universitetet varit framgångsrikt. Min strategi har varit att vara närvarande. Det finns hur många konferenser som helst att åka på för en rektor, men jag har velat hitta själen och möjligheterna och också ha en idé. Ett universitet går alltid att utveckla och rektor är den yttersta posten och det måste man hantera.

Idén har varit att utveckla professionsutbildningarna med hjälp av bra personer som det går att lita på.

Men ska en rektor lägga sig i alla detaljer?

– Jag är intresserad, men drivs inte av ett kontrollbehov. Men en rektor kan inte släppa lös allt, alla kan inte göra precis vad de vill. Jag lägger mig i strukturerna, hur vi ger stöd, att nya medarbetare blir kunniga om sektorn.

– Ingen har en så stor frihet som ett universitet och vi har fått större självständighet, men det gäller att hantera den. Ett universitet måste vara ett universitet. Men ledarskapet måste anpassas till situationen. En rektor i Uppsala kan inte fungera som en i Örebro.

Han ser en framtid där forskningen stärks och det internationella utbytet ökar.

– Avtalet med Aston University i Birmingham ger stora möjligheter till strukturerat utbyte, såväl för forskare, studenter som administrativt, inte minst för möjligheterna till forskningspengar från EU.

Ökat stöd från regionen

Att skaka fram pengar till forskningen är en över­levnadsfråga. Försöken med fundraising i regionen har inte lyckats fullt ut, men skapat kontakter för framtiden. Civilingenjörsprogrammet har kanske inte samma betydelse nationellt som läkarprogrammet, men regionalt och för kontakterna med näringslivet här har det stor betydelse.

– Insikten om universitetets betydelse för regionen ökar och vi möter ökat stöd och förståelse från näringslivet och det tror jag blir ännu bättre i framtiden.

För sin personliga del ser han fram mot att "äga sin tid", att inte vara styrd av andra och så åter­kommer han till kommande umgänge med barn­barnen.

– Jag har också tjänst som professor ett år till och ska handleda i alla fall en doktorand i mål. Så har jag en del egen forskning som väntar på att bli skriven och för första gången kan det bli ett skriv­ande i lugn och ro, inte på nätter eller under bak­jourer. Uppdraget i Barncancerfonden är väldigt stimulerande och jag har också en förfrågan från Leadership Foundation i London, som sysslar med ledarskapsfrågor inom akademin.

Det blir nog urkul i fortsättningen också.

Text: Lars Westberg
Foto: Kicki Nilsson/Icon