Örebroavhandling först att granska effekt av föräldrastöd över tid

– Jag ville se vilket som gav bäst resultat, säger Viveca Olofsson

Hon har studerat behandlingar som sker i grupp, utifrån olika teoretiska grunder. Två av programmen, Comet och De otroliga åren, bygger i korthet på barnens agerande, där föräldrarna ska ignorera dåligt beteende, belöna gott beteende och sätta gränser. Programmet Connect är baserat på anknytningsteori och handlar om att föräldrarna ska förstå barnens beteende genom att reflektera över sin egen roll, sin egen barndom och sitt sätt att förhålla sig till barnet. Det fjärde, Cope, har en blandad teoretisk bas med familjen som helhet i fokus.

– En kartläggning från 2010 visar att det i Sverige används 200 olika program för att förebygga problem med mental ohälsa hos barn. Samtidigt finns det väldigt få utvärderingar och nästan ingen svensk forskning om hur programmen fungerar, dessutom ingenting för gruppbaserade föräldrastöd som mäter effekten längre än sex månader efter avslutad behandling, konstaterar Viveca Olofsson.

Jämnades ut

Med den utgångspunkten valde hon fyra program som nu använts i praktiken av 30 huvudmän. De flesta hade erfarenhet av något av programmen tidigare, men fick nu tillgång till alla fyra. Connect, med sin anknytningsteori, var en nyhet för alla. Effekten mättes efter avslutad behandling, efter ett år och till slut efter två år.

– Programmen som bygger på ändrat föräldrabeteende gav högre direkt effekt. Förklaringen kan ligga i de tekniker som föräldrarna använder direkt. Men skillnaden mot de andra behandlingarna jämnades ut vid mätningarna efter ett år.

Föräldrar och barn

Viveca Olofsson har mätt effekten hos föräldrarna och hos barnen. Det handlar till exempel om förekomsten av vredesutbrott, brist på koncentration, reta syskon, depression, villighet att förstå och fysiskt våld.

Den 30 enheterna fanns inom barn-och ungdomspsykiatrin, i socialtjänsten och i skolan. Förutom att jämför programmen sinsemellan har Viveca Olofssons också mätt resultaten hos de olika huvudmännen. Det visade sig att de verkar ge likartade effekter.

– Men det är skillnad i förutsättningar. För dem som går hos barn- och ungdomspsykiatrin ligger problem på annan nivå än hos barnen som kommer från skolan.

Alla omständigheter

Viveca Olofsson har också undersökt omständigheterna runt programmen, alla praktiska detaljer, stora som små, som kan vara avgörande för om föräldrarna väljer att delta och om programmen kan genomföras som det var tänkt. En kartläggning i avhandlingen visar att det saknas utvärderingar av hur gruppbaserade behandlingsprogram implementeras

– Det räcker inte med att titta på effekten av själva programmen. För en ensamstående förälder med dålig ekonomi kan utgifter för transporter till mötena eller pengar till barnvakt göra det omöjligt att delta. På behandlingsenheten kan det handla om att det inte finns pengar till barnpassning, eller om arbete på övertid. Då genomförs inte programmen, säger hon.

Text: Maria Elisson
Foto: Örebro universitet