Språkundervisning via internet – en fråga för alla

- Digital distansundervisning har blivit en lockande lösning för att erbjuda undervisning på platser där man annars inte skulle ha tillräckligt med elevunderlag eller för att effektivisera undervisningen. Men vi behöver bli bättre på att reflektera över vad som faktiskt sker i samspelet – dels mellan studenterna, dels mellan studenter och lärare – och anpassa förutsättningarna för undervisningen därefter.

Giulia Messina Dahlbergs avhandling fokuserar på en grupp studenter som läst italienska på distans vid en svensk högskola. Hon menar att det i grunden inte är någon skillnad mellan språkundervisning i vanlig klassrumsmiljö och i en virtuell miljö som till exempel en videokonferens. Den stora skillnaden består av att man inte kan se varandras gester och kroppsspråk på samma sätt som i ett fysiskt klassrum. Det gör att samtalet inte alltid flyter lika naturligt. Emellanåt kan det bli helt tyst och andra gånger pratar alla samtidigt. För att lektionerna ska fungera krävs en aktiv handling från dem som deltar. Det blir mycket viktigare att deltagarna berättar för varandra vad de tänker göra, att faktiskt säga: "nu sätter vi igång".

- Det intressanta var att se hur studenterna och lärarna löste de problem som uppstod. Hur de hjälptes åt att uppmärksamma varandra när någon hade skrivit i chatten och hur de ofta kommunicerade med en blandning av uttryck från olika språk när kunskaperna i italienska inte räckte till. Det viktiga var samspelet och att man tillsammans försökte förstå.

Tekniken både en hjälp och ett hinder

När Giulia Messina Dahlberg började med distansundervisning i början av 2000-talet fascinerades hon över den entusiasm som studenter och lärare visade när de genomförde seminarier över internet – trots halvhörda meningar och trasslande uppkopplingar.

- Det fick mig att börja fundera mer över hur det faktiskt går till. Vad händer under seminarierna? Hur gör studenterna? På ett sätt ger distansundervisning alla som vill möjlighet att ta del av en utbildning. Genom tekniken kan människor som annars inte skulle ha tid eller fysisk möjlighet att ta sig till en studieort få chans att studera. Samtidigt finns det komplikationer. Till exempel har inte alla tillgång till samma avancerade teknik.

Giulia Messina Dahlberg hoppas att hennes forskning ska leda till att pedagoger och politiker börjar reflektera mer över hur undervisning via internet kan bli en fråga för alla. Både när det gäller att kunna se för vem och i vilka sammanhang den passar och när en vanlig klassrumsmiljö är att föredra. Hon hoppas få se mer gränsöverskridande samarbeten och att människor från olika yrkesområden bidrar med sin kunskap för att skapa en bättre helhet.

- För att förstå hur man kan använda internetundervisning behöver man ta reda på hur de som studerar gör mer på detaljnivå när de kommunicerar med varandra. Det kan bli en hjälp för att tänka vidare i ett större perspektiv och leda till en diskussion om vad vi menar med språk, identitet och lärande. Det kan få oss att fundera över hur vi skulle kunna göra för att skapa bättre förutsättningar för människor på den södra delen av halvklotet att delta – de som kanske har mest nytta av distansutbildning över nätet – och inte utgå från de omständigheter som gäller för oss som lever på den norra halvan.

Text: Maria Alsbjer
Foto: Olga Viberg