Samarbetet med Indien ger bättre elektronisk näsa
– Vi har skapat ett givande samarbete med Sastra University i Indien. Deras kunskaper om sensormaterial har framgångsrikt kombinerats med våra erfarenheter av att kunna utveckla system för avancerade databeräkningar. Vi vill nu fortsätta arbetet med att utveckla en elektronisk näsa för livsmedelsindustrin, säger Amy Loutfi, docent och forskare vid Centrum för tillämpade autonoma sensorsystem, AASS, vid Örebro universitet.
För tre år sedan fick Amy Loutfi tillsammans med framlidna professorn Silvia Coradeschi ett anslag på drygt tre miljoner kronor från Vinnova för att etablera ett samarbete med det indiska universitetet i Thanjavur i sydöstra Indien kring arbetet med en sensor, en elektronisk näsa. Instrumentet kontrollerar kvaliteten på mat genom att mäta gaser i miljön kring maten.
Det var John Bosco Balaguru, vid Sastra University, som hade uppmärksammat dataforskningen under ledning av Silvia Coradeschi och sökte kontakt med Örebro universitet. Det ledde så småningom till Vinnova-projektet, som dels handlar om utveckling av den konstgjorda näsan, men inte minst om att etablera samarbetet mellan de två universiteten.
– Vi har gjort resor till Indien och vi har också haft besök därifrån. Sex indiska studenter har varit här för att läsa kurser till sina kandidatexamina, säger Amy Loutfi. Tre doktorander är knutna till projektet, två i Indien och en vid Örebro universitet.
Nanomaterial
Sastra University har stora kunskaper om material som används för att känna igen olika gaser.
– De hade ett nytt sensormaterial, som byggde på nanoteknik, en zinkoxid, som sprayades på sensorn. Problemet för dem var att det tog tio gånger så lång tid för deras instrument att analysera insamlade data från mätningarna jämfört med existerande instrument.
Med kunskaperna från Örebro universitet kunde tiden att analysera insamlad data kortas till några minuter. Men samarbetat med Indien omfattar inte bara vetenskapliga aspekter, man riktar sig också mot näringslivet, att utveckla ett instrument för att mäta matkvalitet, en elektronisk näsa som är användbar i olika miljöer. Konkret har det inneburit att en livsmedelsaffär i Örebro har haft en elektronisk näsa i ett utrymme där man förvarar kött för att det ska möras.
Fortsatt utveckling
– Vi vill bygga en modell för att se när det är bästa tillfället att ta ut köttet. Nu förvaras det i 14 dagar, men det kanske inte är det optimala. Vi hoppas kunna skapa ett instrument som kan berätta om köttets kvalitet med ett instrument som är mer sofistikerat än enbart datummärkning.
Informationen från instrumentet i affären i Örebro gav data som kunde analyseras och berätta om olika händelser, forskarna kunde se att det varit olika aktiviteter i lokalen. Tillsammans med den gedigna sensorkompetens och med nya sensormaterial, som finns vid det indiska universitetet, vill Amy Loutfi se en fortsatt utveckling av de algoritmer som förbättrar möjligheterna att se olika mönster och tolka data för att mäta kvaliteten på mat.