Från Bosnien till forskarvärlden

I februari promoverades de till doktorer i kemi respektive psykologi efter en resa som började våren 1992 när de lämnade Sarajevo i ett Bosnien, som stod inför upptrappat krig.

– Det var vår i Sarajevo, men fortfarande snö på marken, minns Selma, den äldre av systrarna. Det var då, i april 1992, som barrikaderna restes i Sarajevo. Jugoslavien var i upplösning och nu inleddes den långa belägringen av Sarajevo. Selma var nio år och lillasyster Samira skulle få fira sin sjuårsdag på flyktingförläggningen på ett hotell i Västerås.

– Vi förstod inte så mycket av vad kriget var, säger Selma. Jag minns att pappa en kväll tog med mig ut och vi tittade på skottlossningen mellan bergen runt Sarajevo, kulorna ristade röda och gula streck över himlen. Kvinnor och barn fick lämna Sarajevo, männen skulle stanna i kriget. Makedonien kunde ta emot och systrarna hamnade med mamma i ett katolskt nunnekloster i huvudstaden Skopje.

Flyktingströmmen var strid. Från Skopje gick resor mot Spanien och Italien, dit de flesta ville, på lördagar och mot norra Europa på söndagar. I klostret fanns en kvinna som hade kontakter i Sverige, det fanns plats på bussen, familjen lånade pengar och det bar i väg på det som för Selma och Samira mest var som en spännande resa.

Selma minns mötet med Ystad

– Det var grönt och platt, väldigt platt när man jämför med bergen i Sarajevo. Vi kom så småningom till Fiskeboda vid Hjälmaren, en idyll jämfört med klostret. Vi fick hjälp att köpa mat och kläder, men det var bara en tillfällig förläggning. Bosnien var långt borta och vi hade få kontakter med pappa.

Efter ytterligare några flyktingförläggningar fick familjen uppehållstillstånd och skulle då hitta någonstans att bo. Hade man någon kontakt på en ort fick man önska sig dit.

– Vi hade ju inte det, kände ingen. Men mamma hade varit i Örebro, hon tyckte det verkade vara en lagom stor stad. Hon tog en telefonkatalog och letade rätt på ett bosniskt namn och, visst, vi kunde få använda henne som referenskontakt fast vi inte kände henne alls!

Selma minns hur de packade sina få tillhörigheter, mest kläder, i svarta sopsäckar och satte sig i en gul minibuss och blev skjutsade till bostadsområdet Oxhagen.

– Vi hamnade i en tom lägenhet, hade ingenting, hittade ingenstans och visste inte var vi kunde handla mat eller möbler till lägenheten. Så vi fick ta till samma knep en gång till, vi tog en promenad i Oxhagen och letade bosniska namn bland grannarna. Familjen kunde börja etablera sig, mamma började läsa svenska för invandrare och flickorna började i förberedelseklass.

– Skolan var fantastiskt rolig, tänk vilken insats lärarna gjorde när man inte förstod ett ord av vad som sades, säger Samira, som aldrig gick i skolan i Bosnien och aldrig hann börja läsa sitt eget språk innan hon skulle lära ett nytt. Hon minns särskilt sin första lärare i tredje klass, som försökte förmedla sin kärlek till Claude Monet och andra konstnärer och författare. Selma, som hade erfarenhet av den hårt disciplinerade skolan i hemlandet med betygsjakt från första klass, fick bra kontakt med kamrater redan från början när hon fick hoppa in i en vanlig klass i årskurs fyra.

Socialt nätverk

– Det var i vecka 42, jag minns så tydligt hur nervös jag var och hur stort det kändes just med vecka 42, som skulle medföra så stor förändring! Men jag fick kompisar direkt, kontakter som varade i många år.

Svenskundervisningen hjälpte mamman att få ett socialt nätverk och hon kunde så småningom börja arbeta i hemtjänsten. Men det skulle dröja några år innan också pappa fanns på plats i Örebro och så småningom fick arbete som metallarbetare, samma yrke som han haft i Sarajevo.

– För våra föräldrar var det väldigt viktigt att komma ut på arbetsmarknaden och få ett jobb. Det fanns ingen tradition av universitetsstudier, men mamma och pappa ville att vi skulle skaffa oss utbildning för att få arbete.

Både Selma och Samira har mest goda minnen av skolan, men beskriver sig som olika.

– Samira hade bättre skoldisciplin och jag fick kanske andra intressen än skolan i gymnasiet, men det var en fantastiskt rolig tid. Jag hade inte en tanke på akademiska studier, tänkte mer på att bli egenföretagare.

– Under gymnasietiden spelade jag basket, berättar Samira, som samtidigt var ambitiös i skolarbetet och läste läxor under bussresorna med basketlaget.

– Jag hade planer på att ge mig ut i världen men började på universitetet i stället och läste olika kurser, pedagogik, medie- och kommunikation och psykologi, berättar Selma och säger att Samira var ett stöd när hon försökte hitta sin egen väg.

– Alla tyckte ju att du var så omhändertagande och skulle passa bra inom vården, men jag visste hur bra du var på att uttrycka dig i skrift och hoppades på att du en dag också skulle få användning för det, säger Samira.

Fristående kurser

Selma lyckades inte komma in på psykologprogrammet, men fångades av ämnet och började i stället läsa fristående kurser.

– När jag läste C-kursen var det en lärare, som frågade om jag inte ville bli doktorand. Jag visste knappt vad en sådan gör, men bara den lilla frågan ledde till att jag nu, sju år senare, har doktorerat.

Hon arbetar i forskningsmiljön CDR, Center for Developmental Research, och hennes forskning handlar om hur tonåringar utvecklar antisocialt beteende, särskilt den grupp som dessutom visar tecken på drag av psykopati. Hon har funnit att det går att påverka den utvecklingen, resultat som väckte uppmärksamhet när de publicerades i fackpress och det är det hon vill fortsätta att forska om.

– Andelen ungdomar som begår brott har minskat de senaste decennierna, men den andel som begår riktigt allvarliga brott är oförändrad. En gemensam nämnare för den gruppen verkar vara just psykopatiska personlighetsdrag och jag är nyfiken på de bakomliggande processerna hos den gruppen. Lillasyster Samira hade fångats av naturvetenskapen på gymnasiet och gillade särskilt att laborera i kemi, inspirerad av en bra kemilärare.

– Jag ville ha ett jobb och att gå en forskarutbildning visste jag inte så mycket om förrän Selma började. Det verkade kul och när jag gjorde min D-uppsats, som handlade om att undersöka aromatiska ämnen i ekfat, som användes till vin och whisky, vaknade lusten att designa och testa olika undersökningar.

Blod och miljögifter

D-uppsatsen blev tillsammans med inspiration från Selma inträdesbiljetten till forskarutbildningen. Hennes avhandling beskriver metodutveckling för analys av miljögifter i små mängder blod tillämpad i en stor epidemiologisk studie vid Uppsala universitet. Inom den studien har man ett stort material av blodprover tagna under en följd av år och Samira har fått möjligheter att fortsätta sin forskning där.

– Vi utsätts dagligen för en rad olika miljögifter och hur det påverkar oss vet vi fortfarande för lite om. Jag hoppas att vi med bättre metoder kan göra fler studier och undersöka sambanden mellan miljögifter och vanligt förekommande folksjukdomar som till exempel diabetes och hjärt-kärlsjuklighet.

I samband med den akademiska högtiden vid Örebro universitet fick systrarna sina lagerkransar som bekräftelse på sina doktorsgrader och de stortrivs med att få fortsätta att bedriva forskning inom sina respektive områden.

– Vi har hela tiden fått uppmuntran och stöd, både av lärare och omgivning, säger Selma. Det är det människor behöver, möjligheter att hitta sin egen väg och utveckla nya förmågor. Utbildningsystemet i Sverige är bra på det sättet och åtminstone för oss har det öppnat många dörrar.

Text: Lars Westberg