Skolformen både reducerar och konstruerar hinder

Therése Mineur har i avhandlingen Skolformens komplexitet – elevers erfarenheter av skolvardag och tillhörighet i gymnasiesärskolan följt en grupp elever i gymnasiesärskolan under två läsår och studerat gymnasiesärskolans verksamhet ur elevernas perspektiv. Skolformen riktar sig till elever som har bedömts ha en intellektuell funktionsnedsättning.

Av en rikstäckande enkät som besvarades av rektorer i landet, framgick att majoriteten av alla elever som går (”är mottagna”) i gymnasiesärskolan får sin undervisning i särskilda gymnasiesärskoleklasser. På många håll anordnas emellertid alternativa lösningar för enstaka elever genom att eleverna samläser kurser tillsammans med elever i gymnasieskolan.

Organisation får konsekvenser

På fem skolor runt om i landet, som Therése Mineur har följt på närmare håll och där hon sammanlagt har intervjuat 26 elever under två läsår, har de olika sätten att organisera undervisningen framför allt visat sig ha betydelse för elevers inställning till skolarbetet och deras syn på vad som är viktig kunskap. Det handlar bland annat om hur de ser på sina framtida möjligheter till arbete och förekomsten av kontakt och samspel med elever i gymnasieskolan. Trots olika sätt att organisera verksamheten visar elevernas erfarenheter att skolorna förenas i en särskild skolkultur som bland annat handlar om ett ”vi-i-särskolan” i förhållande till andra elever och personal i andra skolformer. I gymnasiesärskolan bjuder lärarna in eleverna till en närhet som delvis suddar ut gränserna mellan personal och elever.

– I tidigare studier har ofta den omsorgskultur som råder inom särskolan, som också har framträtt i den här studien, kritiserats. Men med hänsyn till elevernas erfarenheter är det viktigt att inte oreflekterat kritisera detta eftersom den ofta är grunden till att elever känner trygghet. Å andra sidan ger ett alltför utbrett omhändertagande upphov till att elever blir osäkra på sig själva eftersom de upplever att de blir behandlade som yngre än de är, säger Therése Mineur.

Skillnader i bemötande

Något som inte är unikt för den här skolformen, är könsrelaterade skillnader, till exempel när det gäller personalens förväntningar och krav på eleverna. Alternativa lösningar, exempelvis i form av utökad praktik, har i den här studien visat sig vara ett vanligare alternativ för manliga elever än för kvinnliga. När det gäller förväntningarna på eleverna, men också erfarenheter av personalens bemötande, är det oftare kvinnliga elever som upplever att de blir behandlade som yngre än vad de är.

– Med tanke på att det här är en avhandling i handikappvetenskap är det relevant att uppmärksamma att elevernas erfarenheter också säger oss något viktigt om ett funktionshinders relativa karaktär. Ett mottagande i gymnasiesärskolan kan innebära att elever inte upplever sig ha några skolsvårigheter eller funktionshinder i skolkontexten som en följd av de anpassningar som görs. Men att kategoriseras som ”särskoleelev” får ofta till följd att elever upplever hinder i relationen till andra, eftersom skolformstillhörigheten markerar ett annorlundaskap, konstaterar Therése Mineur.

– I mötet med andra bekräftas ofta den upplevelsen genom andras bemötande, men också i mötet med de fördomar om särskola och intellektuella funktionsnedsättningar som finns i samhället och som eleverna i hög grad är medvetna om. Sammantaget betyder detta att mottagande i gymnasiesärskolan kan innebära att funktionshinder både reduceras och konstrueras.

Elevernas erfarenheter av att gå i gymnasiesärskolan speglar den särskilda skolformens komplexitet, det visar Therése Mineur i sin doktorsavhandling vid Örebro universitet och Högskolan i Halmstad. Eleverna är medvetna om den särskildhet som utmärker gymnasiesärskolan, som för flertalet innebär upplevelser av både trygghet och osäkerhet.

Text: Lena Lundén