Pressträffar som politisk spelplats

Ulla Moberg, docent i medie- och kommunikationsvetenskap, har varit projektledare för arbetet med presskonferenserna och har skrivit boken tillsammans med professorerna Göran Eriksson och Larsåke Larsson.

Forskarna har intervjuat många tidigare aktörer, som politikerna Thorbjörn Fälldin, Ingvar Carlsson och Göran Persson, journalister som Arvid Lagercrantz, Åke Ortmark och KG Bergström och regeringstjänstemän som Tage Erlanders pressekreterare Lars Bergqvist och diplomaten Kaj Björk.

– Kaj Björk har egna minnen av Per Albin Hansson och det var fascinerande att höra honom berätta kristallklara minnen, säger Larsåke Larsson.

Off the record

Det är just med Per Albin Hansson som presskonferenser på regeringsnivå börjar i slutet av 30-talet och behovet skapas av det stundande världskriget. Till en början var presskonferenserna ”off the record”, det som sades fick inte citeras utan vidare och det var chefredaktörer på de ledande tidningarna, som var inbjudna. Regeringen talade om vad man fick eller inte fick skriva, regeringen berättade om försörjningsläget och gav sin syn på krigets utveckling.

– Under kriget var Stockholm en central för många journalister, ett tag fanns det 140 journalister från alla olika håll ackrediterade, säger Larsåke Larsson.

Efter kriget fortsatte Tage Erlander med presskonferenser, men fortfarande bara ett tiotal om året och fortfarande ”off the record”. Det var Olof Palme, som införde den moderna presskonferensen, öppen för alla medier och nyhetsreportrar. Medieutvecklingen har bidragit till den ökade öppenheten och i dag är många av departementens presskonferenser direktsända på webben.

Regeringens verktyg

Presskonferenserna har fortsatt att vara ett verktyg för regeringen att nå ut med sin information och det är politikerna som har makten över dagordningen. De börjar med att politikerna presenterar sitt ärende och sedan är det öppet för frågor. Journalisternas frågor är sällan ansvarsutkrävande, presskonferenserna är oftast mer samarbetsinriktade och konkurrensen mellan olika reportrar och medier är begränsad.

– Det kritiska förhållningssättet blir mer tydligt när journalisterna fortsätter produktionen efter presskonferenserna. De kan ställa mer kritiska frågor enskilt, de kan vända sig till andra parter eller ofta själva vara de hårdaste kritikerna genom formuleringar som ”många menar” eller ”regeringens kritiker hävdar”, säger Göran Eriksson.

Olika strategier

Boken beskriver också olika strategier i samband med presskonferenserna: Tage Erlander presenterade olika förslag, Olof Palme gjorde mer tydliga politiska lanseringar och den nuvarande regeringen utmärker sig genom att försöka visa att Alliansen är enad.

– Reinfeldt svarar ofta i vi-form och Maud Olofsson har t.ex. formuleringen ”vi är tre som tycker” där hon inte ingår i ”vi” men där detta pronomen ändå markerar en enig Allians, säger Ulla Moberg.

Antalet presskonferenser har ökat från ett fåtal i periodens början till 150 nu. Formerna ändras också, den nuvarande regeringen gör ofta utspel utanför kanslihuset i miljöer som har anknytning till ämnet. Journalisterna fångar också ofta upp regeringsledamöter utanför kammaren i riksdagshuset och en annan nyhet är att det alltid finns med pressekreterare, som spelar in allt som sägs.

Regeringskansliet sa nej

Forskarna hade hoppats att med etnografiska metoder kartlägga förberedelserna inför presskonferenserna. Men dagens regeringskansli har inte ställt upp på intervjuer med motiveringen ”Regeringskansliet medverkar med intervjuer i forskningsprojekt etc. när det är RK som initierar projektet eller när projektet tillgodoser ett tydligt behov som RK har”. Det har också försvårat möjligheterna att närvara vid presskonferenserna.

Text: Lars Westberg