Östblockets fall utmaning för partier i väst

Inom ett EU, som fått allt fler medlemmar, har de olika partifamiljerna sedan 1970-talet blivit allt mer institutionaliserade med förhoppningen att öka den demokratiska legitimiteten hos EU. Mats Öhléns forskning handlar om hur tre av dessa partifamiljer – kristdemokraterna, liberalerna och socialdemokraterna – arbetade för att integrera likasinnade partier som fanns eller uppstod i Central- och Östeuropa efter 1989.

– Det var en väldig politisk splittring med många olika konflikter i östblockets länder när partier skulle byggas. Politikerna var ovana, partierna instabila och det fanns starka inslag av populism och nationalism liksom av antisemitism, säger Mats Öhlén, som studerat partisystemen i alla f.d. kommunistländer som gick med i EU 2004 och 2007

Splittring och allianser

För partierna i väst blev det både en ideologisk och organisatorisk utmaning att bygga ett europeiskt samarbete med de nya partibildningarna.

– Organisatoriskt var det svårt att förhålla sig till de nya partierna eftersom de ofta splittrades eller ingick nya allianser. Praktiskt inriktade sig de västliga organisationerna på att utbilda yngre politiker, fria från historisk belastning och som skulle kunna formas för ett kommande EU-samarbete. För kristdemokraterna var det också intressant att stödja starka personligheter snarare än vissa partier.

Avhandlingen undersöker också vilka motiv som drev de europeiska partifamiljerna att söka samarbete med de nya partibildningarna. Dels var det rent egoistiska, det som skulle ge utbyte i form av makt och inflytande, dels altruistiska, alltså att stödja likasinnade, de som håller sig till de rätta idealen i fråga om demokrati och mänskliga rättigheter.

Där har partifamiljerna agerat olika.

Ideologi och pragmatism

– Kristdemokraterna har varit mest pragmatiska och sökt samarbete med många partier. De har tagit på sig en uppfostrande roll och satsat på att stödja personligheter, som delat deras värderingar och som det gått att bygga partier kring. För dem har det varit viktigt att ha samarbete med stora regeringspartier för att därmed också få fler ledamöter i EU:s ministerråd.

Den kristdemokratiska partifamiljen hade också redan från början en parallell organisation, European Union of Christian Democrats, som blev ett slags väntrum för de nya partierna. Denna informella organisation imiterades senare av socialdemokraterna, som skapade European Forum for Democracy and Solidarity. I de här organisationerna kunde de nya partierna utbildas och mogna inför den framtida utvidgningen av EU.

Socialdemokraterna navigerade mellan att vara maktinriktade och att hålla sig till idealen.

– Hos dem fanns det en besvikelse över att systerpartierna i öst var så inkompetenta. Det fanns också en förvånansvärd fiendskap mellan socialdemokraterna och de före detta kommunistpartierna. Det blev en slags resa via besvikelse över systerpartiernas misslyckande och en gradvis acceptans av de gamla kommunistpartierna.

Den liberala partifamiljen, som också är den minsta av de tre i avhandlingen, var den vars samarbete styrdes mest av ideologiska mål och var mer principfast i det avseendet än kristdemokrater och socialdemokrater.

Lockande makt

– Gemensamt för de tre partifamiljerna är att de blev mer maktinriktade ju närmare man kom utvidgningen av EU, då blev det viktigt att få med så många som möjligt för att öka inflytandet i Europaparlamentet och andra EU-organ.

Mats Öhlén menar att kontakterna mellan partier i öst och väst spelade en viss roll för att bana väg för EU:s utvidgning. Dessutom ställde partifamiljerna krav på sina nya medlemmar att respektera mänskliga rättigheter och minoriteter och hade på det sättet indirekt en positiv inverkan på demokratiseringen av Central- och Östeuropa.

Text: Lars Westberg