Larm ökar friheten för personer med demens

Annakarin Olsson är både sjuksköterska och ingenjör och doktorandtjänsten gav henne användning för sina kunskaper inom geografisk informationsteknik. Det handlade om ett samarbetsprojekt mellan näringslivet, kommunen och ett teknikföretag där man försökte hitta en teknik för att stödja personer med demens.

De bor idag i större utsträckning än tidigare kvar i det egna hemmet med stöd av närstående, vanligtvis en make/maka, men det kräver också extra stödinsatser. Ett sätt att stödja och stärka både dementa och deras närstående kan vara att använda informations- och kommunikationsteknologiskt (IKT) stöd.

I Annakarin Olssons forskning, som gjordes vid Högskolan i Gävle, intervjuades både dementa och deras anhöriga om sina upplevelser av utevistelse med IKT-stöd i den dagliga omsorgen. Resultatet visade att personer med demens upplevde utevistelse som en bekräftelse av sin identitet, ”självet”. Närstående upplevde att användningen av det passiva positioneringslarmet gav en trygghet och säkerhet både för dem själva och för personen med demens.

Lita på tekniken

Genom test och kontroll av det passiva positioneringslarmet, utvecklades successivt en tillit till tekniken och den egen förmåga att använda den. Att tekniken gick att lita på och att användarna behärskade den var en förutsättning för att personer med demens och närstående skulle uppleva det passiva positioneringslarmet som värdefullt.

Antalet oberoende utomhusaktiviteter för dementa ökade, samtidigt som en minskad oro rapporterades av närstående. Slutsatsen är att användningen av ett passivt positioneringslarm i det dagliga livet kan ge frihet, stödja och stärka känslan av oberoende hos dementa och deras närstående samt ge dem en känsla av trygghet och säkerhet.

Text: Douglas Öhrbom