Ingen tar ansvar för maten till äldre

Att distribuera mat till äldre är en social insats, som regleras av socialtjänstlagen och när beslut fattas om det beror det ofta på att en person inte längre klarar av att laga sin mat. I regel gör det inte några medicinska kontroller när en person börjar få måltider i hemmet. Bara i de fall det finns risk för undernäring och maten behövs som medicinsk insats kopplas en sjuksköterska in som har utbildning och kompetens att bedöma matbehovet från hälsosynpunkt.

Det här leder till att det blir svårt att följa upp hur matintaget fungerar eftersom man inte känner till utgångsläget, man vet inte vilket utfall servicen gett och inte heller vilka konsekvenserna bli när det inte fungerar.

Zada Pajalic menar att kommunerna bör skapa en funktion, som har det övergripande ansvaret för matdistributionen till äldre, till exempel en dietist. Som det är nu, visar avhandlingen att matdistributionen är komplex och fragmenterat organiserad. De inblandade yrkesgrupperna tar enbart ansvar för sin egen del i kedjan, en övergripande bild saknas. De som tar mer ansvar än vad som är tänkt i förhållande till sin kompetens och arbetsbeskrivning är personalen i köket och taxichauffören som levererar maten.

Ingen kontaktperson

– Det finns heller ingen tydlig kontaktperson för den som har frågor kring maten och det saknas kompetens i kommunerna. Maten har stor betydelse för äldre, det är ofta en symbolfråga där många har svårt att acceptera att bli beroende av hjälp från andra.

Zada Pajalic, som är verksam vid högskolan i Kristianstad, har undersökt förhållandena i sex kommuner i nordöstra Skåne. Avhandlingen, som läggs fram i medicinsk vetenskap med inriktning mot hälso- och vårdvetenskap, har hon kallat Matdistribution till äldre hemmaboende personer ur flera perspektiv. Hon har undersökt alla som är inblandade i matdistributionen, hur de äldre upplever det och hon har också intervjuat olika politiker som har det yttersta ansvaret.

Bäst utbildad inte med

– Den profession som har den högsta utbildningen i omvårdnad, distriktssköterskorna, finns inte med innan matdistributionen beviljas och det genomförs inte heller systematiska och kontinuerliga nutritionsutvärderingar om näringstillförsel.

Det sker däremot på särskilda boenden. Resultaten i avhandlingen ger intryck av att äldre hemmaboende personer inte har samma förutsättningar och möjligheter till omsorg av hög kvalitet, som de har som bor på särskilda boenden.

– Det finns en risk att skillnaden mellan socialtjänstlagen, som värnar självbestämmandet, och hälso- och sjukvårdslagen, som har fokus på att göra gott, drar uppmärksamheten till strukturfrågor. I stället bör det vara en enskildes behov som ska vara i centrum. För att nå dit krävs ökad samverkan och utveckling där alla inblandade, även de äldre, får ha inflytande.

Text: Lars Westberg