Holländare bra för Hällefors

Orsaken till att Marco Eimermann själv flyttade från Nederländerna till Sverige är en annan än för de livsstilsmigranter han träffat under arbetet med avhandlingen. Han kom till Umeå som utbytesstudent, stärkte intresset för Sverige och fortsatte studierna vid universitetet i Haag, som har ett samarbete med Örebro universitet.

– Det ledde så småningom till att jag sökte en doktorandtjänst på forskarskolan Urbana studier – städer och regioner i förändring, FUS och jag bestämde mig för att undersöka varför holländska familjer flyttade till Sveriges landsbygd i början av 2000-talet och särskilt till Hällefors.

Lockade holländare

Han har intervjuat 13 familjer som flyttade till Hällefors och han har studerat det projekt som kommunen drev mellan 2004 och 2007 för att locka holländare till sin kommun.

– Även om alla som flyttat hit inte har stannat har projektet haft positiva effekter. Det har visat på sådant som är bra i kommunen, bidragit till en inre marknadsföring och lyft fram det som kan vara glesbygdens fördel. Även om de som kommit flyttar igen behöver det inte vara förgäves. De kanske har startat en ny verksamhet eller skaffat en stuga som gör att de kommer tillbaka.

Hollandsprojektet i Hällefors var ett led i att hitta en framtid i stället för skog, järn och stål som varit grunden för livet i Bergslagen i sekler. Frasen ”från ståltid till måltid” illustrerade kommunens strategi för att hitta nya näringar, skapa jobb och även locka holländska immigranter.

– För holländarna lockade kombinationen av äventyr, lugn och ro, de såg glesbygden som en resurs och kontrast till trängsel och stress i Nederländerna, där många också upplevde ett hårdnande samhällsklimat, som de inte trivdes med. Flera som flyttade hit sänkte sina inkomster, men tyckte ändå att de fick ett rikare liv.

Två slags immigranter

Marco Eimermann identifierar två huvudtyper av immigranter, de som planerat sin flytt väldigt noga och under lång tid och de som mera spontant bestämt sig för att flytta. Familjerna i den första gruppen tenderar att stanna längre medan spontanflyttarna oftare söker sig till nya mål.

– De som kan sägas tillhöra den kreativa klassen har lättare att få arbete var som helst, för dem är det mindre dramatiskt att komma och gå. De har också lättare att finna sysselsättning, har kanske yrken som det tack vare väl utbyggd infrastruktur för internet går att flytta med sig.

Ungefär hälften av de holländare som flyttade till Hällefors flyttade vidare, tillbaka, till Norge eller till andra orter. Marco Eimermann menar att även om projektet varit bra för Hällefors finns det också förbättringar att göra om man vill fortsätta satsningen. Bättre information om hur det är att leva i Sverige, språkkurser och en tydligare satsning på dem som är i slutet av sin flyttprocess.

– Det fanns till exempel en läkare som flyttade hit och utgick från att hans läkarutbildning skulle duga i hela EU. Men när han fick klart för sig att det skulle ta två års utbildning för att kunna arbeta här flyttade han vidare.

Det är inte heller oproblematiskt med den här typen av riktade projekt för att locka till sig nya invånare från utlandet där man gör skillnad mellan kreativa och resursstarka invånare och mindre attraktiva, flyktingar.

Marco Eimermann ser sin avhandling som ett bidrag till att visa på olika sätt att motverka de problem som uppstår på landsbygden när flytten till städerna fortsätter och en åldrande befolkning blir kvar.

Text: Lars Westberg