Arbetsterapeuten nyckelperson för rehabilitering av hjärnskador
Arbetsterapeuter använder sig själva som det viktigaste instrumentet för att hjälpa personer med sviter av skador på hjärnan. Samarbete med klienten och dennes anhöriga är viktiga för ett lyckat resultat, men forskning vid Örebro universitet visar att det finns ett behov av bättre utvecklade instrument för att bedöma klienternas behov av arbetsterapi.
undersökt hur arbetsterapeuter arbetar med klienter som drabbats av kognitiva nedsättningar efter en hjärnskada, vanligen efter en stroke eller våld mot huvudet. En stor del av dem får kognitiva problem, till exempel nedsatt minne, planeringsförmåga och simultankapacitet och annat som påverkar vardagslivet. Syftet med avhandlingen är att synliggöra praxis, alltså det arbetsterapeuten faktiskt gör tillsammans med klienten.
Avhandlingen visar att arbetsterapeutens samarbete med klienten, dennes närstående och andra professioner ses som en förutsättning för en lyckad rehabilitering. Detta är ett mycket komplext samarbete, ett mönster som inte beskrivits i tidigare studier.
Vägar för kompensation
Arbetsterapeuternas arbete är i hög grad inriktat på att få igång aktivitetsförmågan, att träna upp förmågor som drabbats av hjärnskada eller att hitta vägar för att kompensera förmågor som gått förlorade. Det handlar om både mentala strategier och olika hjälpmedel, som till exempel almanacka eller handdator. I det sammanhanget ser sig arbetsterapeuterna själva som ett viktigt verktyg för att uppmuntra och guida klienterna mot ett bra utfall av terapin.
- Det används få instrument som kan hjälpa arbetsterapeuterna att identifiera dels de nedsättningar klienterna har men framför allt hur dessa nedsättningar tar sig uttryck vid utförandet av olika aktiviteter. De instrument som används är alltför generella och ger därmed arbetsterapeuten sämre underlag för att fatta beslut om lämpliga åtgärder, säger Kajsa Lidström Holmqvist.
Behov av bedömningsinstrument
Avhandlingen beskriver hur arbetsterapeuter arbetar i praktiken och synliggör denna praxis, som i tidigare forskning visat sig ha god effekt men där innehållet i arbetsterapin inte framgått. Det gör den också lämplig att använda i undervisningen av blivande arbetsterapeuter om hur klientgruppen med kognitiva nedsättningar efter förvärvade hjärnskador kan behandlas. Den kan också vara en utgångspunkt för diskussioner om förhållandet mellan teori och praxis.
Kajsa Lidström Holmqvist är förvånad över den begränsade användningen av bedömningsinstrument utvecklade för att bedöma patienternas kognitiva nedsättningar och dess konsekvenser i utförandet av vardagliga aktiviteter. Eftersom deras nedsättningar ofta leder till svårigheter att sätta ord på det som är svårt, finns det behov av fler och bättre sådana instrument. Arbetsterapeuternas beskrivna praxis kan vara en bara utgångspunkt för ytterligare forskning för att utveckla och förbättra rehabiliteringen för denna klientgrupp.
Text: Lars Westberg