Tvåspråkighet – hjälp eller stjälp?
Örebroforskaren Reza Kormi-Nouri följer tvåspråkiga barns utveckling under skolåren. Hans senaste studie visar att tvåspråkiga barn ligger på samma nivå eller till och med på en något högre språklig nivå när de börjar skolan men att de halkar efter högre upp i årskurserna. Det är tvärtemot vad tidigare forskning har visat. Men det finns en skillnad. Barnen som klarade sig bättre fick hemspråksundervisning. Det skriver Reza Kormi-Nouri i Bilingualism: Language and Cognition.
Tvåspråkiga barn i Iran i åldern 7–12 år jämfördes med jämnåriga i ett bokstavstest och ett test uppbyggt av kategorier. Barnen testades på persiska, som är språket som används i skolorna, medan barnens hemspråk är turkiska eller kurdiska.
Barnen fick i uppgift att säga så många ord de kunde komma på som började på en viss bokstav eller som tillhörde en viss kategori som till exempel kroppsdelar. De hade tre minuter på sig per bokstav och kategori.
De äldre barnen kommer efter
Medan de yngre tvåspråkiga barnen presterade lika bra i kategoritestet och bättre i bokstavstestet än sina klasskamrater så presterade de äldre tvåspråkiga barnen sämre än sina klasskamrater. Även om alla barnen utvecklades i och med ålder och årskurs, blev skillnaderna tydliga högre upp i årskurserna. Barn med ett språk utvecklades snabbare och byggde upp ett större ordförråd än sina tvåspråkiga klasskamrater.
– Det är förvånande eftersom vi fram tills nu trott att det var tvärtom. Att tvåspråkiga barn ligger efter under de första åren i skolan men sedan kommer ikapp.
En förklaring till detta kan vara att allteftersom skolspråket blir starkare och språken hamnar i balans blir det svårare för barnen att hålla isär dem och det ena språket stör det andra.
Balans eller obalans som ställer till problem
– Men en helt motsatt förklaring kan vara att barnen i Iran inte får någon utbildning i sitt hemspråk, vilket gör att det snarare blir en obalans mellan språken. Ju äldre barnen blir ju starkare blir deras skolspråk medan hemspråket blir svagare och detta påverkar dem negativt.
– Det stämmer överens med en av mina tidigare studier där svenska skolbarn, som får undervisning i sina hemspråk vid sidan av skolspråket, deltog. För de svenska barnen blir det jämvikt mellan språken när skolspråket kommer i kapp hemspråket. Och för dem har tvåspråkigheten visat sig vara en fördel högre upp i åldrarna. En balans mellan språken är alltså att föredra i sådana fall.
Resultaten hänger också samma med att barnens språkkunskaper i de lägre årskurserna är kopplade till ljud – hur orden låter. Men högre upp i åldrarna blir såväl det visuella som ordens betydelse viktigare och eftersom barnen i Iran inte läser och skriver på sitt hemspråk i skolan så utvecklas inte hemspråket i samma utsträckning inom dessa områden. Detta visar sig främst i kategoritestet.
Reza Kormi-Nouri anser att det behövs forskning som följer barnen under en längre tid. Det bästa vore att följa barn som får hjälp att utveckla sin förmåga att läsa, skriva och tala i båda språken och jämföra dem med barn som talar ett språk.
Text: Linda Harradine