Osakliga bedömningar av forskningsansökningar

Dan Tedenljung har undersökt hur Vetenskapsrådets bedömningar av ansökningar om forskningsmedel inom utbildningsvetenskap motiveras. Han anser att bedömningarna bör ge så pass användbar information att ansökningarna kan förbättras eller utvecklas som ett resultat av beredningen.

– Men granskarna behöver i nuläget inte på något sätt redogöra för sina ställningstaganden eller rekommendationer. Genom spekulationer och tyckanden hänvisas gärna till uppskattningar, farhågor och förhoppningar.

– Det gör att beredningsarbetet trots tydliga instruktioner inte garanterar att granskarnas särintressen inte blir tongivande i bedömningen, säger Dan Tedenljung.

En illusion

– Dessutom bidrar det akademiska språkbruket till illusionen om att bedömningen är fullständig, komplett, fullbordad. Men frågan är om saklighet och trovärdighet verkligen kan separeras? säger Dan Tedenljung.

För trovärdighetens skull anser Dan Tedenljung att beredningen bör bidra med klargöranden om vad rekommendationerna i bedömning är baserade på.

– Som det nu är tvingas sökande i värsta fall att acceptera godtycke efter personliga preferenser hos granskarna, säger Dan Tedenljung.

Konsekvensen av att sökande aldrig kan veta vilka projektegenskaper som kommer att bedömas i deras ansökan kan leda till att forskningens förtjänster och förväntade resultat överdrivs samtidigt som eventuella svagheter i forskningen döljs systematiskt.

Dramatisera utsagor

– En djärv slutsats är att de sökande tvingas dramatisera utsagorna i bedömning för att dessa inte ska verka uppenbart intetsägande och för att själva undvika att förlora sig i en känsla av ingenting.

– Det finns en risk att sökande inte anser det mödan värt att fästa någon vikt vid hur deras ansökningar bedöms utan istället omsätter sina forskningsintressen i en större mängd ansökningar där endast de som ges anslag får en mer ingående planering.

– Det skulle öka påfrestningarna ytterligare på Peer-Review funktionen.

Text: Linda Harradine