Balansgång mellan gemenskap och mångfald
Örebroforskaren Joachim Rosenquist har undersökt skolans roll i ett demokratiskt samhälle och visar på en spänning mellan behovet av gemenskap och utrymmet för mångfald. Denna spänning präglar såväl det konkreta undervisningsinnehållet som utformandet av ett skolvalssystem där barn och föräldrar ges möjligheten att välja vilken skola barnet ska gå i.
– Det handlar om en komplicerad balansgång mellan att stå upp för demokratiska värderingar utan att samtidigt förespråka en särskild ideologi eller världsåskådning, säger Joachim Rosenquist, som har skrivit en doktorsavhandling i pedagogik.
Joachim Rosenquists avhandling utgår från den centrala diskussionen inom politisk filosofi om möjligheten att legitimera gemensamma normer och lagar i ett samhälle där människor är oeniga om vad som är sant, riktigt och värdefullt.
– Den här diskussionen har stor betydelse för skolans del, säger Joachim Rosenquist.
Lära barn tänka kritiskt
Skolan ska inte ta ställning politiskt eller religiöst utan lära barn tänka kritiskt och hjälpa dem att utvecklas till självständiga, välinformerade medborgare och privatpersoner.
– Men det väcker många frågor. Kan man undervisa opartiskt om religion? Vilket utrymme bör ges för alternativa teorier om livets uppkomst och utveckling? Ska majoritetskulturen särbehandlas? I dessa och andra frågor uppstår gränsdragningsproblem, säger Joachim Rosenquist.
– När det gäller skolvalet kan det uppfattas som problematiskt om barn från olika grupper inte ges möjligheten att mötas över kulturella, religiösa och politiska gränser. Även om föräldrar skulle ha en viss rätt att bestämma över sitt barns skolgång så får det inte gå ut över barns rätt att utvecklas till självständiga personer som förmår att välja sin egen väg i livet oavsett om denna följer i föräldrarnas fotspår eller inte, säger Joachim Rosenquist.
Joachim Rosenquist hoppas att hans avhandling kan ligga till grund för skolpolitikers och pedagogers tankar kring hur skolan kan hantera frågor om mångfalden och dess gränser.
Text: Linda Harradine