Hans byggnad reste 350 mil – här är Måltidens hus märkliga historia

Ett av rummen i entréplanet på Måltidens hus i Grythyttan har just renoverats. Inredarna hade med omsorg valt ut en ovanlig gul kulör som skulle göra rummet ljusare och gladare, men samtidigt ha lite svärta. Förvåningen var stor när originalfärgen dök upp bakom en list.  Det visade sig att den ockragula färgen var exakt den som fanns i det första färglagret.

Arkitekten Magnus Silfverhielm är inte förvånad – för han minns den ovanliga gula färgen från Sevilla.

Det var han som tillsammans med kollegorna Stefan Alenius och Jonas Åhlund ritade huset. Nu har han nyss avslutat en rundvandring i det hus som numera ligger väl synligt på en höjd bredvid riksväg 244 i Grythyttan.

– Jag blev glad över att det är så uttrycksfullt och starkt gestaltat att det fortfarande håller, säger han.

Det är ett hus med en egendomlig historia. En historia som bland annat innehåller krisande industrier, en känd svensk komikers vilda infall, kritik på kultursidorna, en lång lastbilstransport och givetvis vällagade måltider och gott vin.

För att förstå allt måste vi bege oss tillbaka i tiden och ta oss till Spanien.

Världsutställningen i Sevilla 1992 är en enorm satsning. På ett stort mässområde i staden byggs gata efter gata med påkostade paviljonger upp. Totalt 110 länder från hela världen ska sälja in sitt näringsliv och sina nationer till besökarna. Många kända företagsledare kommer dit. Kungligheter som prins Charles, prinsessan Diana och det svenska kungaparet syns i vimlet. Men mestadels är det miljoner turister som flockas på Expo 92.

”Hela Bergslagen säckar ihop”

Den svenska paviljongen är en statlig satsning. Men pengarna räcker inte till allt. Sedelbuntarna saknas för att bygga ett restaurangkök, så den utgiften hoppas man att den som driver restaurangen ska kunna bidra med. Det gör att det är svårt att hitta en krögare.

– Sverige var i ett hårt ekonomiskt läge. Ingen restauratör hade man. Jag föreslog Carl Jan Granqvist i Grythyttan, säger Magnus Silfverhielm.

Carl Jan kan tänka sig att ta hand om restaurangen. Men han har en baktanke med sitt deltagande, för på hemmaplan i Grythyttan pågår en försöksverksamhet. Kommunen, Hällefors, behöver hitta nya sysselsättningar när hundratals jobb försvinner från stålindustrin.

– Det är inte bara Hällefors kommun. Hela Bergslagen säckar ihop, beskriver Carl Jan Granqvist situationen idag.

På 1980-talet har han haft framgång med matlagningskurser på Grythyttans Gästgivaregård och sedan, i början på 90-talet, fått sätta i gång försöket med en tvåårig kock- och servitörsutbildning. Det är bara 18 elever som går där, men det verkar finnas ett intresse från statens sida att utöka utbildningen. Då räcker inte lokalerna till längre.

Nu görs en överenskommelse. Carl Jan står för maten, men det finns ett särskilt pris: huset ska fraktas till Grythyttan. För om pengar saknas på paviljongens konto, finns de på andra håll i statens budget. 15 miljoner i regionalstöd plockas fram för att frakta paviljongen till Sverige.

– Sevillapaviljongens placering i Grythyttan och projektet Grythytte Akademi i sin helhet kommer att vara en viktig faktor för utvecklingen av bergslagskommunen Hällefors, säger industriminister Rune Molin till nyhetsbyrån TT hösten 1991.

Det är bara en liten detalj som saknas – ett avtal med ägaren. När Dagens industri kontaktar Sevillakommittén visar det sig att inget är klart. Det finns inga beslut om vare sig krögare eller köpare av paviljongen. Enligt Di har kommitténs ledamöter blivit ”förbryllade och upprörda” när de läst om att deras paviljong ska hamna i Grythyttan efter utställningen. För det finns fyra andra intressenter som vill köpa huset.

– Sevillakommittén har inget avtal med Grythytte Akademi om försäljning av paviljongen på världsutställningen i Sevilla, säger kommitténs ordförande Carl-Johan Åberg till tidningen.

Så förhandlingarna fortsätter, samtidigt som invigningen i Sevilla närmar sig.

Pippi och Nobel flyttar in

Den svenska paviljongen får en hel del negativ uppmärksamhet redan innan utställningen ens har hunnit öppna. I en artikel 1992 sammanfattar nyhetsbyrån TT kritiken: ”Sverige kommer att framstå som kusinen från landet bland övriga 109 länder, varav de flesta satsar på uppvisningar i hypermodern teknik. Även paviljongens arkitektoniska värde har blivit ifrågasatt.”

TT:s reporter tar med den utställningsansvarige - komikern, Skansenchefen och multikonstnären Hans Alfredson - på en rundvandring på det nästan färdigbyggda utställningsområdet. Under sin promenad ser de övriga länders påkostade paviljonger. Flera har, precis som Sverige, valt att använda trä i sina byggnader. Marocko har byggt ett palats, Japans trähus kallas ”världens högsta” och Ungerns paviljong är inspirerad av träkyrkor från 1400-talet.

Många av världens mest kända konstverk har också fraktats tillfälligt till Sevilla. Bland dyrgriparna finns verk av Picasso, Miró, Dalí, da Vinci och Rembrandt.

I den svenska paviljongen står Marie-Louise De Geers staty av en gråtande Gösta Ekman. Han ska symbolisera det svenska svårmodet.

Hans Alfredson inser att de miljoner som Sverige satsat på sin paviljong är en futtig summa i sammanhanget.

– Den svenska paviljongen är en sparv i tranedansen, konstaterar han.

Men det är en sparv med humor. Utställningen är fylld av infall och klurigheter. Hans Alfredson har spånat fram visuella fyndigheter tillsammans med scenografen Pelle Johansson. Där finns ett koncentrat av allt som känns supersvenskt 1992. Det är björkar, fågelsång, kullager, en fem meter lång fungerande skiftnyckel och lingondrinken vargtass i baren. I kylskåpet ska det snöa. Selma Lagerlöf kommer ridande på en gås, Pippi lyfter sin häst och Alfred Nobel spränger av en dynamitsalva var tredje minut. Nobelsmällen resulterar i att en mängd guldmynt sprutar fram – de är märkta med texten ”Den här har jag stulit från den svenska paviljongen” på spanska.

Ett jättelikt och internt omdebatterat blixtlås i blått och gult skulle visa var toaletterna fanns. Visserligen en svensk uppfinning, men där gick gränsen för smaklöshet tyckte vissa. Som av en slump råkade blixtlåset gå sönder just innan invigningen.

Kamp om paviljongen

Klockan 12.16 den 20 april inviger Spaniens kung Juan Carlos världsutställningen. Kyrkklockorna ringer och tusentals ballonger och duvor släpps upp mot himmeln.

På taket till den svenska paviljongen serverar Carl Jan Granqvists restaurang ett svenskt smörgåsbord. Just smörgåsbordet blir en framgång. Det är inte jättebilligt, 245 kronor (motsvarande 440 kronor i dagens penningvärde). Men det är ändå inte dyrt jämfört med många andra länders restauranger.

Samtidigt fortsätter dragkampen om den svenska paviljongen. Det är inte bara Grythyttan som vill ha huset. Under sommaren visar även andra ett tydligt intresse. Arkitekten Magnus Silfverhielm berättar i dag att flera stora svenska industriföretag finns bland de som hör av sig, men att ett problem varit att bara delar av huset då varit intressant.

– De ville halvera paviljongen. Vi sa hela tiden som arkitekter att det här är en byggnad som man ska hålla ihop.

När augusti tar slut och september inleds har det gått nästan gått ett år sedan nyheten presenterades om att paviljongen ska fraktas till Grythyttan. Fortfarande är ingenting klart, men förhandlingarna är i ett intensivt skede. Dagens Nyheter uppger att fyra spekulanter återstår: en hemlig budgivare, Grythytte akademi, en spansk intressent och en grupp bestående av både svenskar och spanjorer som vill flytta paviljongen till en annan plats i Spanien.

Utställningen är redan såld till en svensk nöjesproducent och i mitten av september är så budgivningen för själva huset över.

Grythyttan går till slut segrande ur striden.

Succé – men Sverige hamnar i kris

Totalt sett blir världsutställningen en stor framgång. Runt 18 miljoner personer gör nästan 42 miljoner besök på området.

När tidningen Dagens Industri summerar utställningen använder de ordet ”succé” om den svenska paviljongen.

–  Vi har fått tre gånger fler besökare än beräknat och ekonomiskt går vi ihop, säger utställningens generalkommissarie Karl-Erik Norrman till tidningen.

Även andra tidningar rapporterar om framgångarna.

Enligt de svenska arrangörerna har man haft 1,3 miljoner besökare, 30 000 har ätit smörgåsbord, 2,5 ton Daim-choklad har sålts och runt 15 000 personer har deltagit i olika seminarier i huset.

Mot slutet av utställningstiden börjar dock orosmoln att hopa sig hemma i Sverige. De märks även i den svenska paviljongen. I mitten av september har Socialstyrelsen ett seminarium i byggnaden. Då kommer beskedet: Riksbanken har höjt den svenska räntan till 500 procent.

Socialminister Bengt Westerberg, som är en av deltagarna, får snabbt bege sig hem till Sverige igen. Den 20 september presenteras ett första krispaket. Räntan kan då sänkas till fortfarande skyhöga 50 procent.

När utställningen i Sevilla stänger den 12 oktober har Sverige svåra ekonomiska problem.

Senare samma månad kommer ett chockbesked i Hällefors kommun, där Grythyttan ligger. 250 anställda varslas vid Ovako Steel. Det är den tredje neddragningen på kort tid. Hundratals jobb är redan borta – nu är det dags igen.

–  Vi är i kris. 1 000 personer går arbetslösa och vi har i dag en faktisk arbetslöshet på omkring 20 procent, säger kommunstyrelseordföranden Hans Eriksson (S) till Göteborgs-Posten.

Måltidens hus reser hundratals mil

Det är drygt 350 mils väg för den som vill åka från Sevilla till Grythyttan. Det gör den svenska paviljongen när världsutställningen avslutas.

Än idag står många av byggnaderna kvar på det gamla utställningsområdet i Spanien, men det svenska bidraget plockades alltså ner och transporterades hem på lastbil.

– Det hade förstås blivit billigare att bygga paviljongen på nytt – ritningarna finns ju. Men då hade det inte varit riktigt samma sak – det är ju detta hus, paviljongen i Sevilla, som är liksom grejen, sa arkitekten Stefan Alenius till tidningen Kulturmiljövård 1992.

I Hällefors kommun blir det en dramatisk period mellan stängningen av världsutställningen och invigningen av Måltidens hus. För när ett hus ska byggas upp, ska en hel industri raseras. Ett hundratal kinesiska arbetare anländer till Hällefors för att plocka ner ortens stora stålverk bit för bit. Det fraktas sedan till Kina. En nästan övertydlig symbol för det svåra ekonomiska läget och nedmonteringen av det gamla Sverige.

Måltidens hus blir viktigt för att hålla hoppet uppe. Kommunen börjar till och med använda uttrycket ”Från ståltid till måltid”.

Källare för kalas och vin

Det finns ett problem. Huset är helt enkelt för litet för de planer som finns för restaurangutbildningen.

– Det var en paviljong på 25 gånger 50 meter. Så vi lade till en källare för kalas och för vin. Vi lade också till en gastronomisk teater med höj och sänkbara kök för en större publik, säger Magnus Silfverhielm.

Men på utsidan är det sig likt. Den som tittar noga kan också se detaljer som gjordes för publiken i Sevilla. Byggnadens tydliga, utskjutande tak är ett konstverk av Gösta Wessel, gjort för att synas på långt håll. Men också hans stenläggning under taket har en svensk symbolik, berättar Magnus Silfverhielm.

– Det ska minna om svenska isflak när våren träder an och isen spricker.

Alla pelarna på framsidan av huset har små fontäner – ursprungligen till för besökarna i det varma Sevilla.

– Vattnets närvaro i de fyra stora stöttepelarna var viktigt, så att besökare kunde smeka sina ansikten och bli lite svala.

Utskällt hus får revansch

När huset invigs på sin nya plats 1994, blir det officiella namnet Måltidens hus i Norden. Idag kan entrétaket kännas lite egendomligt placerat, eftersom det inte ligger vänt mot parkeringen utanför. Men tanken var klar redan från början – byggnaden ska synas på långt håll.

–  Den skulle visa sitt ansikte mot vägen och samhället, säger Magnus Silfverhielm.

På sin nya plats blir det ett besöksmål. Det kommer också ett tydligt svar på tal mot de som kritiserat huset när det presenterades. Under arkitekturåret 2001 röstas nutidens vackraste byggnad fram. Det då helt nyöppnade Universeum i Göteborg vinner, bland byggnader som byggts efter 1950. Men på en hedrande tiondeplats kommer just det tidigare kritiserade Måltidens hus.

Det blir nya utbildningar och Måltidens hus kompletteras med fler byggnader en bit bort. Det pågår forskning kring måltiden och nya studenter välkomnas varje år med välkomstfest vid Måltidens hus. Just nu ges två treåriga utbildningar, ”Kulinarisk kock och måltidskreatör” och ”Sommelier och måltidskreatör”. Dessutom finns en rad fristående utbildningar. Tidigare studenter, alumner, dyker ofta upp i fina sammanhang. De skriver böcker, driver ansedda restauranger, bygger upp påkostade vinsamlingar och arbetar på både Nobelmiddagen och stjärnkrogar.

"Står som ett lejon i skogen"

För Carl Jan Granqvist har Måltidens Hus och vad som ska ske i byggnaden följt honom sedan den invigdes. Idag är det andra som driver utbildningarna, men för honom finns huset och dess gastronomiska utbildningar alltid i huvudet.

– Jag vaknar med tankar kring det här och somnar med det. Det följer mig dagen igenom, säger han.

För idéer kring områdets utveckling poppar upp hela tiden.

– Absolut! Jag vill ju intill det här bygga ett nordiskt restauranggymnasium. Och jag har bildat min egen stiftelse, Aptitum, där jag vill ta hand om alumnistudenterna och få med dem för att utveckla utbildningen här.

– Om man är entreprenör som jag är, då ser man aldrig vad man har gjort. Man ser bara vad man inte har gjort. Då har jag många saker jag måste göra innan jag dör.

Måltidens hus fortsätter att stå där på sin höjd, omöjlig att missa för den som åker förbi Grythyttan på den smala riksvägen. Helt annorlunda i både form och färgsättning än allt annat i Bergslagen.  Arkitekten Magnus Silfverhielm hoppas att byggnaden får stå kvar länge till och uppleva fler jubileer. För det är ett hus som har bevisat att det fungerar mycket väl för ett helt annat syfte än det den byggdes för i Sevilla. I 30 år har nu kull efter kull av studenter utbildats i Måltidens hus.

Kanske blir också upplevelsen av husets arkitektur starkare när det får synas utan att vara inträngt bland mängder av andra byggnader på ett utställningsområde.

– Det är en formkropp som står där som ett lejon i skogen och vakar över människor och värnar kunskaperna, tycker jag, säger Magnus Silfverhielm.