Icke-verbalt beteende som argumentation i valintervjuer

Argumenterar politiker med sina kroppar? I vanliga fall beskrivs argumentation som 1) karakteriserad avtidsbunden och sekventiell framställning, 2) baserad på otvetydiga syntaktiska regler, 3) historiskt och metodologiskt kopplad till muntlig framställning och dess konventionella semiotiska karaktär, 4) handlande om attityder och åsikter framställda genom påståenden och fakta och följaktligen av konfrontativ natur. Det verkar alltså omöjligt för en människas retoriska actio att argumentera. Kroppen kan skenbart inte skapa argumentets verbala och explicita tvådelade struktur.

Ur det perspektiv vi anlägger ligger inte argument i påståenden utan i människor. Om ett meddelande stimulerar frammanandet av mottagarens kognitivt genererade argument så har meddelandet fungerat som argumentation.

Detta betyder att även icke-verbalt beteende kan fungera som argumentation. Baserat på retorisk, kognitiv och kontextuell syn på argumentation och teorin om actiokapital undersöker det här projektet de argumentativa dimensionerna i Barack Obama och Hillary Clintons icke-verbala beteenden i tävlan om 2008 års nominering till presidentkandidat för de amerikanska demokraterna.