(Åter-)integrering på arbetsmarknaden efter påföljd

Det är en stor samhällsutmaning att integrera och återintegrera människor, som dömts för brott, på arbetsmarknaden. Att lyckas med detta har flera vinster: risken för att individen återgår till en kriminell livsstil minskar vilket innebär att skatteintäkter ökar samtidigt som kostnaderna för polis och övrigt rättsväsende minskar. Därmed är en ökad (åter-)integrering gynnsamt för den enskilde likväl som samhället i stort. Samtidigt är denna fråga behäftad med stora utmaningar vilket inte minst inkluderar det delade ansvaret mellan myndigheter på olika nivåer vilket ställer krav på samordning för att få till stånd koordinerade insatser som är gynnsamma för den enskilde.

Mycket av forskningen om kriminalvård fokuserar på individbehandling inriktad mot beteenden som aggressivitet och impulsivitet. Det speglar ett fokus i det praktiska arbetet på anstalt och inom frivård, i Sverige liksom i andra västländer, på behandlingsprogram med kognitiv-behavioristisk grund. Det vill säga program som enkelt uttryckt syftar till att dömda personer ska fatta bättre beslut, exempelvis i hotfulla situationer. Även om denna typ av psykologisk behandling är central för dömda personers samhällsintegrering finns en risk att frågor om social situation åsidosätts. Det gäller inte minst frågor om arbete och sysselsättning. Arbete är inte bara ett mål i sig utan kan också fungera som ett medel i bemärkelsen att den struktur och autonomi som arbete ger kan förhindra att personer begår nya brott. Samhällets möjlighet att öka övergången från påföljd till arbete är till stor del outforskat vad gäller det svenska samhället. Detta samtidigt som Arbetsförmedlingen och Kriminalvården annonserat behov av reformer på detta område – inte minst med avseende på samverkan mellan myndigheterna och övriga samhällsaktörer.

Projektet bidrar till att minska den nämnda forskningsluckan genom att studera Krami, en etablerad samverkansform mellan Arbetsförmedlingen, Kriminalvården och ett antal svenska kommuner som syftar till att dömda personer ska finna, få och behålla ett arbete. Verksamheter finns på 14 orter, där medarbetare från de tre myndigheterna samlokaliseras för att stödja personer som dömts till brott. 

Att kartlägga dessa verksamheters arbetssätt och sammanställa medarbetarnas erfarenheter kan öka kunskapen om hur den aktiva arbetsmarknadspolitiken inriktad mot att öka övergången till arbete för dömda personer kan utvecklas i Sverige. Då Krami baseras på samverkan mellan myndigheter kan projektet även bidra till en ökad förståelse för de olika myndigheternas perspektiv samt huruvida dessa perspektiv harmonierar eller inte. En sådan förståelse är central för att påtala eventuella konflikter mellan myndigheter i frågor om regelverk, organisering och synsätt.