Utmanande och respektabel: Korsetten en fristad från krav
Henric Bagerius begav sig till korsettmakaren Karin Lahger i Stockholm för att själv uppleva hur det känns att snöra på sig en korsett. Och se vad planschetter, fjädrar och snören har för effekt på midjemåttet.
Henric Bagerius läser texten:
Dräktreformrörelsens företrädare menade att korsetten signalerade fåfänga och lättsinne. Allra helst borde kvinnor lägga bort den och klä sig på ett sätt som inte fick dem att framstå som ”könsväsen”, för att använda läkaren Karolina Widerströms ord. Hon syftade på en yppig barm och breda höfter.
Vilken anständig man respekterade en kvinna som gjorde allt hon kunde för att se förförisk och lockande ut? Och vilken anständig kvinna ville att en man skulle betrakta henne som en kropp och ingenting annat?
Trots det hade korsetten vid förra sekelskiftet blivit ett nödvändigt plagg för varje respektabel kvinna. Visst lyfte den upp bysten, höll in midjan och breddade höfterna så att kvinnokroppens former framhävdes och förstärktes. Men hur sensuell korsetten än fick kvinnan att framstå och hur upphetsad den än gjorde männen omkring henne, krävdes den ändå. Allt för att skapa den figur som utmärkte en välklädd dam med hög moral och fläckfritt anseende. Korsetten såg till att göra kvinnans kropp utmanande och respektabel på samma gång.
Sinnlig upplevelse snöra sig
Bland kvinnoplaggen fanns inget som var så erotiskt laddat som korsetten. Att själv dra åt snörena framför spegeln till dess den satt som gjuten runt midjan beskrevs som en sinnlig upplevelse. Precis som i Pierre Carrier-Belleuses målning från tidigt 1890-tal. Kvinnan lärde känna sin kropp och blev medveten om möjligheterna att forma den efter sitt eget tycke.
Att låta maken lossa korsetten, snörhål för snörhål, sågs som ett sätt att bjuda in honom till ett förspel som med all säkerhet skulle sluta i sängen.
Framför allt riktigt hård snörning – det som på engelska kallas tight-lacing – har i modehistorisk forskning lyfts fram som ett sexuellt element i den kvinnliga påklädningen under det sena 1800-talet. Men tolkningarna av vad den egentligen uttryckte går isär.
Vissa ser snörningen som ett utslag av en närmast masochistisk böjelse hos kvinnor som var beredda att plåga kroppen med hårda planschetter, styva metallfjärdrar och stela tyger för att framstå som vacker. Kvinnorna fann rentav njutning i att bokstavligt talat ikläda sig en undergiven kvinnlighet som behagade män.
Snörd och fri
Andra har menat att den hårda snörningen istället gav en frihetskänsla. Den gjorde det möjligt för kvinnorna att utforska sin sexualitet och uttrycka sina begär. Detta i ett samhälle som annars krävde att de utstrålade kyskhet och uppträdde oskuldsfullt och återhållsamt i kontakten med män. Att ta på och visa upp sig i en korsett som smet tätt åt midjan blev en sinnlig upplevelse som gav en stark känsla av att den egna kroppen kunde åtrå och bli åtrådd.
Tight-lacing tycks inte ha varit särskilt utbrett bland det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets kvinnor. Åtminstone inte att döma av de mätningar som gjorts av mer än hundrafemtio plagg ur korsettillverkaren Symingtons samling vid Leicstershire Museum Service i England. Undersökningen visar att det visserligen fanns engelskor med ett midjemått på knappt fyrtiosex centimeter, men det stora flertalet bar korsetter som mätte närmare femtiofem centimeter i omkrets.
Osnörd lika med lössläppt
Säkerligen försökte de flesta som bar korsett minska midjemåttet uppemot en decimeter med snörning. För borgerlighetens kvinnor var det viktiga att få till en fast kropp som dräkten kunde draperas över. För många av dem var det otänkbart att avstå från att snöra sig.
En korsettlös midja förde tankarna till en lössläppthet och hämningslöshet som ingen ville förknippas med. En välsydd korsett som höll hullet på plats gav däremot den strama profil som fångade flera önskvärda egenskaper hos en borgerlig kvinna: moral, sans, disciplin och ordning.
En kvinna med timglasformad figur som beundrades i borgerligheten var drottning Maud av Norge (1869–1938). Hon var vida berömd för sin smala midja, och hon fortsatte att snöra sig hårt långt efter att modet förändrats och en ny, ledigare siluett slagit igenom. Sommaren 1896 gifte hon sig med den danske prinsen Carl, blivande kung Haakon VII av Norge, och hennes bröllopsklänning i vit satin lär ha mätt knappt fyrtiosex centimeter i midjan.
Utan en åtdragen korsett som hjälpte kroppen att forma de rätta linjerna var det svårt att se anständig ut och nästintill omöjligt att markera sin borgerliga klasstillhörighet. Den behövdes för att moderna kläder skulle kunna bäras med snits. ”Det skall bli riktigt roligt att få kläda mig elegant en gång igen”, utbrister Ulla Rosenhane i Anne Charlotte Lefflers roman En sommarsaga (1886) när hon bestämmer sig för att besöka Kristiania och börjar fundera över vilka dräkter hon ska ta med sig.
Hon har tröttnat på den norska landsbygdsbefolkningens enkla kläder i grova tyger. För henne är det otänkbart att röra sig i stadens borgerliga kretsar – att gå på vernissager, göra visiter och ta promenader – utan korsett.
Hon vägrar att bära den ”bonddräkt” som hennes man fått henne att klä sig i. Därhemma i byn duger kanske en anspråkslös ylleklänning där midjan inte behöver snöras, men stadslivet ställer helt andra krav på hur en borgerlig kvinna ska klä sig.