Skadlig och hälsosam: Dödligt plagg eller bra för hälsan
Vid förra sekelskiftet menade många att korsetten var ett tortyrredskap som gjorde det omöjligt för kvinnor att dra djupa andetag och röra sig fritt. Men vilka effekter på andningen och rörelseförmågan har egentligen en hårt snörd midja? Henric Bagerius gör ett fystest i korsett.
Henric Bagerius läser texten:
Det var inte svårt att hitta läkare vid sekelskiftet 1900 som hävdade att korsetten utgjorde en allvarlig hälsofara för alla kvinnor som envist höll fast vid den. Med sina hårda skenor och åtdragna snören påstods den kunna ge men för livet eller rentav orsaka en förtida död.
Läkarna återkom gärna till det onaturliga tryck på kroppen som korsetten skapade. Inte nog med att den klämde ihop revbenen. Den tryckte också isär levern, störde blodcirkulationen, rubbade kärltrycket, hämmade andningen, förslappade bålmusklerna och skadade matsmältningen.
En del läkare trodde sig också veta att alltför hård snörning kunde orsaka framfall genom att sätta underlivets organ i rörelse och pressa ned livmodern i vaginan så att den till slut började komma ut ur kvinnans kropp. Om det ville sig illa blev alltså skadorna så svåra att kvinnan inte kunde bli gravid.
Bättre då att bära Dräktreformföreningens reformliv som saknade snörning i ryggen och därför inte gick att dra åt. Dessutom hade reformlivet knappar framtill för att fästa underkjolen – allt för att undvika ett skadligt tryck runt midjan.
Kvinnokroppen blev vetenskap
Varken förr eller senare har läkarvetenskapen visat ett så starkt intresse för korsetten som vid 1800-talets slut. Det var ingen tillfällighet att läkare efter läkare nu uttalade sin dom över damernas tillsnörda midjor.
Skälet till att korsetten plötsligt hade blivit en medicinsk angelägenhet var inte att kvinnor snörde sig hårdare än vad de tidigare gjort. Den skarpa kritiken mot korsetten ska istället ses i ljuset av läkarvetenskapens framväxt. Läkarna försökte muta in nya forskningsområden och utveckla medicinska specialiteter.
I det här fallet handlade det om att göra kvinnokroppen till ett vetenskapligt objekt som kunde utforskas, diagnosticeras och behandlas. Det föll sig då naturligt att från hälsosynpunkt noga granska det som på sätt och vis gjorde en kvinna till kvinna: hennes kläder.
Om vi ska tro tidens medicinska littereratur kunde korsetter leda till en mängd livshotande sjukdomstillstånd som bleksot, blodstockning, hjärtsvikt, magsår och leversvullnad. Även bröstcancer och livmodercancer, två cancerformer som lämpligt nog endast drabbade kvinnor, ansågs av vissa läkare vara orsakade av hård snörning.
Var korsetten orsak till dödsfallet?
Diagnostiken i tidens medicinska böcker och artiklar var yvig, och vissa sjukdomstillstånd som läkarna konstaterade hos sina hårt snörda patienter hade inte alls med korsetten att göra. Även de som bar trånga korsetter kunde få ett långt liv, och det finns inte mycket som tyder på att snörning ledde till en förtida död. Likafullt beskrevs det då och då i dagspressen hur svenskor fått livshotande skador eller rentav dött till följd av snörning.
Vintern 1886 kunde Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning berätta om sömmerskan Elisabeth Hyllengren som helt hastigt avlidit efter svåra uppkastningar. Som möjlig dödsorsak angavs hård snörning, och händelsen väckte intresse långt utanför Göteborg.
Men var Elisabeth Hyllengren verkligen en av dessa modeslavar som snörde ihjäl sig? Obduktionen visade inga skador på inre organ som lungor, lever och njurar, och dödsorsaken – en blödning i hjärnans hinnor – hade inget samband med hennes hårt åtsnörda kläder.
Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning publicerade vad obducenten kommit fram till, men den informationen nådde uppenbarligen inte ut till annan press. Möjligen sågs den inte som intressant nog att trycka. Det gjorde däremot misstanken om att Elisabeth Hyllengren hade snört ihjäl sig.
I flera veckor efter att dödsorsaken offentliggjorts i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning fortsatte tidningar på andra orter runtom i Sverige att berätta om en kvinna i Göteborg som möjligen avlidit till följd av ett hårt åtsittande snörliv.
Korsetten ett stöd för de svaga
Alla läkare var inte övertygade om korsettens skadlighet, och det fanns också de som försvarade plagget. I annonser i amerikansk och brittisk press lånade läkare sina namn till nya korsettmodeller och menade att dessa produkter rentav kunde ha en hälsofrämjande effekt på kvinnors liv.
Tillverkad efter vetenskapliga principer hjälpte den svaga kvinnor att hålla ryggraden upprätt så att blodet fick fritt flöde upp till hjärnan. Det gällde både korsetter som bars av medicinska skäl och korsetter som var tänkta att ge en vacker figur.
Om skenor, sömmar och snören kombinerades med en viss elasticitet kunde överkroppen få det stöd som många kvinnor inte ville vara utan. Att vara omsluten av ett fast tygstycke påstods dessutom ge en känsla av bekvämlighet och välbefinnande.
Även i svenska dagstidningar förekom att läkare talade om nyttan av att bära korsett. Den 16 december 1889 publicerade Svenska Dagbladet en insändare där en läkare ville avslöja ”sanningen om korsetten”. Metodiskt grep han sig an uppgiften att med biologiska argument försöka övertyga sina läsare om att korsetten var ett nödvändigt plagg i den kvinnliga klädedräkten – åtminstone ur medicinsk synvinkel.
Kvinnor andas på sitt sätt
För honom var det en självklarhet att kvinnan behövde något som gav överkroppen stadga. Hennes former var ju helt annorlunda än mannens. En välkonstruerad korsett påverkade inte heller kvinnans andningsförmåga nämnvärt, ansåg läkaren. I motsats till mannen använde kvinnan sällan mellangärdet och bukmusklerna när hon andades. Andetag drog hon istället genom att lyfta de övre revbenen en aning. På så vis var det inte farligt för henne att snöra sin midja. Snarare tvärtom.
Korsetten var nämligen nödvändig om kvinnan ville slippa ett farligt tryck på de inre organen. Läkaren menade att kvinnan, till skillnad från mannen, inte kunde lägga klädernas tyngd på skuldrorna eftersom hennes axlar sluttade. Kjolarna måste helt enkelt fästas runt midjan, och utan en korsett som skyddade bålen från alla band som höll kjolarna uppe skulle levern och gallblåsan med all säkerhet ta större skada.
Det fanns självfallet kvinnor som använde korsetten felaktigt och snörde sig alldeles för hårt. Men deras missbruk ändrade inte det faktum att plagget faktiskt var gynnsamt för hälsan, menade läkaren i sin insändare. Det faktum att många kvinnor hade fortsatt bära korsett, trots läkarkårens förmaningar, visade ”att de varit i sin goda rätt” att själva välja hur de ville klä sig.