Från insnörd till frigjord: Så radikalt ändrade sig modet på 30 år

Henric Bagerius läser texten:

När Anne Charlotte Leffler, Hanna Winge och andra drog igång sitt krig mot korsetten vintern 1885, insåg de snabbt att det skulle krävas både hårt arbete och stor uthållighet för att få borgerliga kvinnor att ändra sina klädvanor.

Linnesärk och damkalsonger

En dam i borgerligheten hade vid den här tiden en väldig massa klädesplagg på sig. Närmast kroppen bar hon en urringad och kortärmad linnesärk som slutade vid knäna, och nedtill hade hon ett par vida damkalsonger, som knöts med ett band i midjan, och ett par tunna strumpor, som hölls uppe med strumpeband knutna strax under knävecken.

Damkalsongerna, ett slags byxholkar, var knälånga och hade öppen gren. Det gjorde det möjligt för kvinnan att uträtta sina behov utan att behöva ta av sig några klädesplagg. Både särken och kalsongerna skulle skydda den övriga klädseln från kroppens utsöndringar. Till skillnad från andra, mer kroppsformande underkläder byttes och tvättades de därför regelbundet.

Över särken hade kvinnan sin korsett som omslöt midjan och fungerade som en stomme i dräkten. Korsetten, eller snörlivet som man också sade, knäpptes ihop med metallhakar framtill och snörades sedan i ryggen tills den satt som gjuten runt överkroppen.

Metallfjädrar, fiskben, planchetter och turnyr

I korsetten fanns metallfjädrar – eller i vissa fall fiskben – insydda för att kroppen skulle forma sig efter plagget när det drogs åt. Även planschetten, den böjda stålskenan framtill, såg till att en snörd kvinna fick den figur som var modern mot 1800-talets slut: en timglasformad kropp med bred byst, insvängd midja, välvd mage och rundade höfter.

För att skapa en slät yta över korsetten och förhindra att planschetten och de andra styva delarna skadade klänningens insida, bar kvinnan även en korsettskyddare: ett ärmlöst plagg i tunt, mjukt bomullstyg som ofta smyckades med spetsar, broderier och sidenband.

När väl korsetten och korsettskyddaren tagits på blev det svårare för kvinnan att röra överkroppen, lyfta armarna och böja sig ned. Hon gjorde bäst i att ordna sin frisyr och sätta på sig sina skor innan hon snörde sig.

Nedanför korsetten satt turnyren. Den bestod av en vadderad kudde eller en tunn stålställning och placerades över rumpan för att ge dräkten en pösande form baktill.

Bastanta underkjolar gav volym

Över den bars tre eller fyra bastanta underkjolar som gav volym i klädseln. I en av dem satt vanligen breda fjädrar som med resårband förts samman till en halvcirkel och åstadkom en lätt vickning i dräkten när kvinnan rörde sig. Även underkjolarna knöts om midjan, vilket innebar att deras tyngd vilade på höfterna.

Alla de här plaggen hörde vid 1880-talets mitt till en borgerlig kvinnas underkläder. Ovanpå dem satt så klänningen som bestod av två delar: liv och kjol.

Klänningslivet med sina smala ärmar var snävt skuret, slöt tätt om överkroppen och hade, också det, fjädrar insydda i sömmarna – allt för att hålla plagget på plats mot korsetten och ge intrycket av en så fast figur som möjligt.

De rena linjerna i det strama klänningslivet stod i skarp kontrast till den väldiga klänningskjolen som gärna gjordes med en mängd veck och pryddes av rosetter, bårder och volanger.

Den var hellång och hade all vidd samlad baktill. För att få till ett riktigt praktfullt ryggslut på dräkten bars ofta en löstagbar överkjol utanpå klänningskjolen, med långa tygvåder som likt ett draperi drogs bakåt och fästes över turnyren.

Det gick med andra ord åt stora mängder tyg för att klä en kvinna i borgerligheten, och när alla klädesplagg tagits på kunde hennes dräkt väga uppemot sju kilo.

Släpets intåg

Turnyren blev omodern mot slutet av 1880-talet, och därmed förändrade klänningen form. Redan hösten 1890 varnade Gurli Linder för en ny modegalenskap som fått makt över svenska kvinnor: ”Knappt hade man hunnit riktigt glädja sig åt turnyrens jordafärd”, skrev hon i damtidningen Idun, ”förrän en annan matador, ej på långt när så oskadlig som turnyren, söker bemäktiga sig dennas forna undersåtarskara.” Det handlade om släpet på kvinnornas klänningar.

Under 1890-talet blev släpen allt längre, och vid decenniets mitt skulle också promenadkjolarna ha släp.

Den svenska dräktreformrörelsen menade att släpen var ohälsosamma eftersom de drog in gatsmuts. De var också oekonomiska eftersom de ständigt gick sönder och måste lagas.

Vintern 1897 inleddes kjortelstriden med målet att få svenska kvinnor att korta av sina promenadkjolar så att de slutade tio centimeter från marken. Två stora diskussionsmöten arrangerades i Stockholm och ytterligare ett i Göteborg.

Kända personer som Curt Wallis (1845–1922), politiker och professor i patologisk anatomi, och Richert von Koch (1838–1913), överstelöjtnant och författare till societetsromaner, deltog i mötena och gav reformförslaget sitt stöd.

Men trots entusiasmen hos åhörarna skedde inga förändringar. Modet skrev sina egna lagar – så enkelt var det. Inte ens med stöttning av lärda professorer och stridsvilliga militärer kunde dräktreformrörelsen upphäva dem.

Under det tidiga 1900-talet blev linjerna i den kvinnliga klädedräkten renare och tygerna lättare, men det skulle dröja ytterligare ett decennium innan de riktigt stora förändringarna kom.

Hösten 1913 rapporterade så tidningen Nyaste Pariser-Moder att de stora franska skräddarna efter flera säsongers intensivt arbete lyckats införa ett mode som var skapat för en verklig kvinnokropp. Det var ett mode som ville klä kroppen utan att helt dölja den.

De flesta eleganta klänningar hade den här hösten inskärningar nedtill som mer eller mindre lämnade kvinnornas ben synliga. Magen skulle dessutom vara mer markerad än tidigare. Det hade tvingat korsettfabrikanterna att göra nya korsettmodeller som snördes i sidorna och var elastiska framtill. De hårda planschetterna var helt borttagna.

Många tyckte sig också se en friare kvinnlighet i de löst sittande blusliv, jackor, kjolar och klänningar som kom på modet under 1910-talet.

Den moderna kvinnan klädde sig lätt, ledigt och luftigt, och hon visste att utnyttja modets nyheter till sin fördel. ”Den nya kvinnodräktens linjer äro överraskande och estetiskt tilltalande”, utropade modejournalisten Hilda Sachs (1857-1935) i en krönika i damtidningen Idun strax före jul 1918. Nu föll tygerna mjukt och rakt över kvinnokroppen, och det gick nästan inte att urskilja den lilla insvängningen i midjan.

"Flapperflickan"

När så ett nytt decennium, 1920-talet, inträdde blev förändringarna i kvinnodräkten ännu tydligare. ”Flapperflickan” med  kortklippt hår, knälång klänning och korsetten runt höfterna  var en frigjord ung kvinna som på egen hand rörde sig ute och världsvant deltog i olika sociala sammanhang.

Ett slankt höftparti bidrog till att utjämna kurvorna och fick hennes kropp att framstå som fri från korsett. Den insvängda midjan var nu ett minne blott.

Nedanför kjollinningen stack dessutom två ben i tunna silkesstrumpor fram, omsorgsfullt vårdade och fullt synliga. För ett par årtionden sedan hade endast män fått visa konturerna av sina ben, och en kvinna som lät sina anklar synas nedanför en avkortad kjol blev av somliga betraktad som okvinnlig.

Nu såg man annorlunda på saken, och snart skulle benen bli en av de mest beundrade och åtrådda delarna av kvinnokroppen.