Föråldrad och modern: Från lyx till att ge pigan en chans
Det sägs att korsetten försvann under 1920-talet. Men stämmer det? Henric Bagerius tog sig till en specialbutik för att se vad som finns kvar av formande underkläder idag. Där mötte han Emma Erixon som visade upp korsettens nutida systrar.
Henric Bagerius läser texten:
Inom dräktreformrörelsen menade man att korsetten var otidsenlig. Den stod för en gammal samhällsordning där kvinnor saknade politisk röst, sällan fick någon längre utbildning och hade begränsade möjligheter att försörja sig.
Alltsedan korsetten började användas vid de sydeuropeiska hoven under tidigt 1500-tal hade den hindrat kvinnor från att andas fritt och utveckla ett naturligt rörelsemönster. Med insydda metallskenor, valfiskben eller rentav träpinnar i korsetten låstes kroppen fast så att den inte gick att röra med mindre än att kvinnorna blev andfådda och utmattade. På så vis hade plagget gjort det nästintill omöjligt för dem att bidra till samhällsutvecklingen.
Ett modernt samhälle växte fram
Men nu väntade andra tider. Från 1800-talets mitt hade lagar om kvinnors rätt till enskilt ägande, politiskt inflytande och högre utbildning börjat förändras. Dräktreformatorerna fick se ett mer demokratiskt och modernt samhälle framträda. Det ställde också andra krav på kvinnorna.
Inom dräktreformrörelsen fanns en förhoppning om att kvinnor världen över skulle våga möta förändringarna klädda i plagg som var rationella, sunda och ändamålsenliga. Med en ny roll i samhället som krävde tid, engagemang och handling kunde kvinnor inte längre fortsätta att snöra sig. Det föll på sin egen orimlighet.
Korsetten nödvändig
Somliga trodde nog att korsettens dagar var räknade. Men det var en missbedömning. Paradoxalt nog skulle den istället bli något av en symbol för det moderna samhälle som sakta tog form. Med industrialismens genombrott kunde varor tillverkas och säljas i större kvantiteter och – till lägre priser än tidigare. Bland de massproducerade artiklar som blev omåttligt populära mot seklets slut fanns korsetten.
Tidningarna fylldes av annonser för snörliv i olika modeller, material och prisklasser. Kampanjerna riktade sig till modemedvetna kvinnor i alla samhällsklasser. En snörd midja påstods fånga – och i vissa fall skapa – det belevade, det bildade, det sofistikerade och det graciösa hos en sekelskifteskvinna. För den som ville framstå som modern och i takt med tiden var korsetten alltså nödvändig.
När tillverkningen förlades till städernas fabriker och blev storskalig sjönk produktionskostnaderna. Korsetten blev väsentligt billigare i handeln. Även kvinnor ur de lägre samhällsklasserna hade nu råd att köpa den.
Samtidigt var det viktigt att upplevelsen av korsetten som något glamoröst och exklusivt inte gick förlorad när marknaden växte och nya kunder strömmade till. För att kunna locka alla sorters köpare måste den även fortsättningsvis uppfattas som ett elegant plagg som inte bars av vem som helst.
Från annonsörernas sida var därför budskapet tydligt: korsett användes av kvinnor som ville vara moderna och vackra. Genom att köpa sig ett konfektionssytt snörliv för en billig penning kunde ett bodbiträde eller en fabriksarbeterska få en glimt av borgerlighetens tillvaro.
Modets tortyrredskap
Den svenska dräktreformrörelsen kämpade mot korsetten i föreläsningar, broschyrer och debattartiklar. Rörelsens anhängare återkom ständigt till att kvinnorna måste resa sig ur sitt modeslaveri. De måste befria sina kroppar från detta modets tortyrredskap om de ville leva ett hälsosamt liv, bli betraktade som tänkande människor och vinna männens respekt.
Argumenten förändrades inte nämnvärt under de dryga trettio år som kampen fördes i organiserad form. En hårt tillsnörd midja påstods ge kvinnor livslånga skador och hindra dem från att fullt ut delta i samhällslivet. Snörningen var också en orsak till att de uppfattades som fåfänga och ytliga.
Korsetten förändrades däremot med tiden. Några år in på 1900-talet gjordes en ändring i konstruktionen som omformade den kvinnliga siluetten. En äldre korsett, där snörningen fått kvinnans kropp att se ut som ett timglas med bred byst, markerad midja, rundade höfter och välvd mage, ersattes av en ny.
En rak framsida på korsetten fick överkroppen att tippa framåt och rumpan att skjutas bakåt. Följden blev att en snörd kvinna nu istället kom att likna ett lätt utdraget S i sina kroppskonturer.
Midjan fortsatte snöras hårt
Skillnaden var påtaglig. Men det fanns en detalj där det nya inte skilde sig från det gamla. Midjan kunde fortfarande snöras hårt, och snörningen gav näring åt diskussionerna om hur moderna, svenska kvinnor borde klä sig för att kunna möta det nya seklets utmaningar.
Det var först efter första världskriget som diskussionerna ebbade ut. Nu hade också modet ändrats radikalt. Lätta tyger som föll löst över figuren skapade en lång, slank linje. Med underkläder i elastiska material hölls byst och mage på plats utan att gränsen mellan överkropp och underkropp tydligt markerades.
Praktisk klädsel
Midjan var inte längre dräktens fokus. Överlag var kläderna bekvämare än tidigare, och färre plagg och mjukare tyger gjorde att kvinnor kunde ta ut rörelserna. I mångas ögon hade den kvinnliga klädseln till sist blivit praktisk.
Därmed var också dräktreformrörelsens tid till ända. Visst förekom det även fortsättningsvis inlägg i dagstidningarna om svenska kvinnors slaveri under ett utländskt mode. Då och då uppmärksammades nya försök att göra kvinnors kläder mer rationella och hälsosamma.
Men kampen mot modet fördes inte längre i organiserad form, och de föreslagna reformerna fick inte något större gensvar. Korsettkriget var över.