Dräktreformrörelsen

Henric Bagerius läser texten:

På område efter område gjordes insatser, inte minst av Fredrika Bremer Förbundet, för att förbättra kvinnans villkor i samhället och öka hennes handlingsutrymme.

Men fortfarande levde hon i förtryck, konstaterade signaturen M. G. vintern 1892 i ett nummer av kvinnotidskriften Dagny, för ”trots alla bojor, som under årens lopp för henne brustit, bär kvinnan dock ännu en, som är starkare och segare än dem alla, en boja, som endast vi själva kunna bryta”. M. G. talade om kvinnors slaveri under modet.

Många debattörer uttryckte förvåning över att det kvinnliga modeslaveriet var så utbrett i en tid när samhället höll på demokratiseras. Vissa frågade sig om kvinnan kunde kräva att mannen skulle betrakta henne som sin jämlike så länge hon följde modets minsta nyck. Var hon verkligen värd sin frihet – att få rösta i politiska val och själv förvalta sin egendom – om hon inte ens klarade av att stå upp mot modets tyranni?

För att bli en fullvärdig samhällsmedborgare var kvinnan tvungen att börja klä sig på ett sätt som anstod en tänkande människa.

Krigsmättade metaforer

De krigsmättade metaforerna var många – det talades om att dra ut i härnad mot snörlivet, att föra korståg mot korsetten, att resa vapen mot modets gudinna. Men vem var egentligen motståndaren som skulle besegras? Därom rådde det olika uppfattningar.

Vissa beskrev en pålagd träldom under en manlig blick som krävde att kvinnan var vacker, lockande och åtråvärd. Andra såg en frivillig träldom i en kvinnlig önskan att behaga, bli beundrad och omtalad för sin skönhet.

Dräktreformrörelsen, som hade sina rötter i USA och Storbritannien, ville förändra svenska kvinnors sätt att klä sig.  Ett tidigt reformförslag var Hanna Winges nynordiska reformdräkt som lanserades vintern 1886.

Vid sidan av en fransk galatoalett skulle reformdräkten visa hur mycket förnuftigare det var att klä sig i varma och rejäla kläder än att styra ut sig i korsett och turnyr. I de båda dräkterna speglades helt klart värderingar. Här ställdes svensk handlingskraft i reformdräkten mot fransk fåfänga i galatoaletten.

Dräktreformföreningens bildande

Den nynordiska reformdräkten blev kortlivad, men intresset för en dräktreform bestod. I april 1886 bildades Dräktreformföreningen som efter ett par år hade runt trehundra medlemmar. Föreningen var utpräglat borgerlig, och verksamheten leddes av en rad inflytelserika professorskor och flera framgångsrika yrkeskvinnor: en läkare, ett par konstnärer och några folkskollärare.

Men ambitionen var att verka för ”en förbättring av kvinnornas och barnens dräkt inom alla samhällsklasser”, som det står i föreningens stadgar, och det uttalades en förhoppning om att idéerna snabbt skulle spridas till de mindre städerna och landsbygdens byar.

Av stadgarna framgår också att reformarbetet skulle riktas in mot kvinnors underkläder. Dräktreformföreningen tog därför fram flera plagg som ansågs vara förnuftiga och hälsosamma att bära.

Dräktreformföreningens verksamhet karaktäriserades av rörelser i två riktningar: inifrån och ut och uppifrån och ner. 

Först den om inifrån och ut. Efter det misslyckade försöket med den nynordiska reformdräkten såg föreningen det som klokt att börja med underkläderna. Först skulle korsetten ersättas av ett reformliv, den tunna särken och de öppna kalsongerna byttas ut mot ett värmande underställ. Dessutom skulle alla band runt midjan bort och underkjolen knäppas fast vid reformlivet. Först då fanns det förutsättningar att reformera klänningen och möjlighet att ganska lätt få till en smakfull och värdig dräkt.

Modets främsta tortyrredskap

De svenska dräktreformatorerna såg framför sig att modehusens åtsmitande klänningar helt enkelt blev omöjliga att få på sig när kroppen inte längre hölls på plats av metallfjädrar och stålplanschetter. Det var därför särskilt angeläget att korsetten försvann så fort som möjligt. Gång efter annan påpekades att detta var modets främsta tortyrredskap som årligen skadade många kvinnor för livet.

Den andra rörelseriktningen anger var i samhället föreningens insatser först skulle sättas in och hur reformerna därefter skulle spridas.

För de svenska dräktreformatorerna var det en självklarhet att alla förbättringar av kvinnodräkten måste gå från samhällets höjder och nedåt. Sådan var modets logik: de lägre samhällsklasserna tog efter de högre.

Det motsatta såg man som omöjligt. Societeten skulle aldrig börja använda föreningens hälsosamma klädesplagg om de förknippades med arbetarklassen. Engagemanget från landshövdingskor, biskopinnor och professorskor var därför minst lika viktigt som ett uttalat stöd från läkarvetenskapen. Utan societetens gillande skulle alla reformer vara utsiktslösa.

Intresset för Dräktreformföreningen svalnade under det sena 1890-talet, och föreningen upplöstes slutligen i februari 1903. Vid samma tid fick engagemanget för en dräktreform en starkare fosterländsk karaktär än tidigare.

Inspiration från folkdräkter

Trädgårdsläraren Märta Jörgensen i Falun tillhörde dem som gärna såg att det svenska framträdde tydligare i den kvinnliga klädedräkten. I april 1902 hade hon bildat Svenska Kvinnliga Nationaldräktsföreningen och lanserat en nationaldräkt. En variant skulle användas till vardags och en annan på helgdagar.  Inspiration till dräkten hade Märta Jörgensen hämtat från äldre folkdräkter som hon menade speglade en kärlek till hembygden och en stolthet över att vara svensk.

Nationaldräktsföreningen tycks ha varit som störst runt 1910. Den hade då knappt tvåhundratjugo medlemmar.

Efter unionsupplösningen hösten 1905 gick en våg av nationalism genom det svenska samhället. Engagemanget för en nationaldräktsreform måste ses i ljuset av den. Överallt talades det om en försvenskning av människors levnadsvanor, och runtom i landet märktes en vurm för hembygden.

Hemmen skulle prydas av svenska möbler, gardiner och mattor, och en strävan efter enkelhet och äkthet gjorde det mesta av gammal allmogekultur populärt. Men allmänhetens engagemang för nationaldräktsreformen mattades ändå snabbt, Några år in på 1910-talet kämpade Märta Jörgensen och hennes förening i motvind.

Första världskriget gav visserligen ny låga åt den svenska nationalismen, men intresset för nationaldräkter var svalt och när kriget tog slut hade  verksamheten i Nationaldräktsföreningen upphört.