Liselotte Hermansson - ny professor 2019
Liselotte Hermansson är professor i arbetsterapi. Hon forskar om hur armproteser påverkar vardagen för människor som föds utan armar eller händer, eller för dem som senare i livet drabbas av armamputation.
1954 Född i Umeå
2004 Disputerade i medicinsk vetenskap med inriktning neuropediatrik vid Karolinska institutet med avhandlingen Upper limb reduction deficiencies in Swedish children - Classification, prevalence and function with myoelectric prostheses.
2014 Docent i medicinsk vetenskap med inriktning mot hälso- och vårdvetenskap vid Örebro universitet.
2018 Adjungerad klinisk professor i arbetsterapi vid Örebro universitet.
– Min forskning rör deras livssituation och jag är intresserad av betydelsen och användningen av proteser för dessa personers funktion och hälsa. Syftet med forskningen är att förstå hur personer lär sig att använda en protes – och att utveckla behandlingsmetoder.
Hennes forskning visar att vuxna personer som fötts utan en arm eller hand, eller de som genomgått en amputation, möter svårigheter i vardagen. Det är dubbelt så vanligt att dessa personer har problem med muskler och skelett, oftast i den icke-amputerade sidan. Personer som inte använder protes upplever att de har mer besvär än personer som använder protes. En förklaring är att protesanvändning är knutet till att ha ett arbete.
Liselotte Hermanssons tidigare forskning visar också att barn som använder protes har lika bra psykosocial hälsa som andra barn.
– En slutsats är att utprovningen av proteser för barn bör starta vid 3-årsåldern för att skapa bästa förutsättningar för framtida användning. Protesen bör också användas stora delar av dagen för att barnet ska träna upp en hög förmåga för att kunna använda protesen i vardagen. Idag studerar vi därför vad det är som påverkar användningen och vilket stöd vi kan ge våra patienter.
Internationellt pågår en teknisk utveckling av material, tillverkning och metoder för att styra armproteser. Liselotte Hermanssons forskning handlar om integrationen mellan teknik och människa.
– Jag samarbetar med forskare inom teknik och rehabilitering från olika länder för att utveckla och kliniskt pröva olika handproteser, säger hon.
Liselotte Hermansson arbetade efter sin examen som arbetsterapeut vid enheten för armproteser vid dåvarande Regionsjukhuset i Örebro.
– Det var där mitt intresse för forskning väcktes. Jag ville bland annat få svar på hur barn utvecklar sin förmåga att använda myoelektriska handproteser, alltså protester som styrs av signaler från musklerna. Syftet var att göra deras behandling så bra som möjligt. Detta intresse resulterade i min avhandling.
Efter disputationen fick Liselotte Hermansson kontakt med kollegor i framför allt Nederländerna, USA och Kanada som var intresserade av den metod för bedömning av förmågan att använda armproteser som hon utvecklat, ”The Assessment of Capacity for Myoelectric Control”.
Idag ger hon själv kurser i Europa och hennes kollega vid Örebro universitet, Helen Lindner, ansvarar för utvecklingen i Japan. Utbildning i metoden sker också i USA och Kanada.
Liselotte Hermanssons kunskap om metoder för instrumentutveckling och validering, så kallad psykometri, har lett till att hon engagerats i andra instrument för bedömning. Det handlar bland annat om en översättning av WHO:s Disability Assessment Schedule 2.0, en metod för att mäta hälsa och funktionshinder inom vård och omsorg. Hon och hennes forskarkolleger har också utvecklat ett instrument för bedömning av barns upplevelse av sin påverkade hand, Childrens’ Hand-use Experience Questionnaire och gör nu en arabisk version genom samarbete med forskare i Jordanien.
Liselotte Hermansson leder forskargruppen Treatment in Upper and lower limb Malformation or Amputation (TUMA) inom forskarmiljön Research Enabling an Active Life vid Örebro universitet.