Den svenska funktionsrörelsens retorik

I takt med att diskriminerade grupper ökar sitt utrymme att agera i offentligheten blir forskning om hur denna retorik utvecklas i språk, argumentation och målsättning en alltmer angelägen fråga. Det gäller inte minst ur ett socialt hållbarhetsperspektiv. Det här projektet utgår från funktionsrörelsen, där grupper har kunnat ta plats i offentligheten i olika grad, och några har en lång tradition av att identifiera sig som kulturbärare. Projektet tar sig an olika sätt att belysa aspekter av funktionsnedsättning och de mål som har utvecklats i den funktionspolitiska kampen. Postmodern normkritik och mer traditionella synsätt på diskriminering undersöks med avseende på argumentation och rekontextualisering av idéer men även den språkliga förändring som de har lett fram till. Dessa förändringars studeras inom olika medier, kontexter och intervjuer. Val gällande benämning, definition och beskrivning av sig själv är på flera sätt en funktion av den agens som förknippas med olika funktionsnedsättningen och även den doxa som både följs och utmanas när företrädare för grupper benämner och beskriver sig själv. Här finns en tydlig spänning mellan perspektiv inifrån funktionsrörelsen och deras medlemmar, och utifrån, vilket är väsentligt eftersom personer med funktionsnedsättning inte alltid har behandlats som retoriskt trovärdiga.