Anna Bugge Wicksell och arbetet för fred och mänskliga rättigheter i det tidiga 1900-talet.

Anna Bugge Wicksell (1862-1928) tillhörde de ledande inom det tidiga 1900-talets svenska kvinnorörelse och fredsrörelse. Hon var utbildad jurist och hade ett särskilt intresse i rättsliga frågor av olika slag, på såväl nationell som internationell nivå. Hon hörde ideologiskt hemma bland de liberala och hade stor tilltro till det stegvisa reformarbetet och kom ibland i konflikt med dem inom kvinno- och fredsrörelsen som var mer visionära och mindre av realpolitiker.. Projektet har en biografisk ingång men med tonvikt på idéer och engagemang. Ett särskilt intresse kommer att ägnas Bugge Wicksells arbete i Nationernas förbund under 1920-talet, då idéer om mänskliga rättigheter och demokrati skulle konkretiseras i arbetet i den permanenta mandatkommissionen, där hon var den enda kvinnan. Den här kommissionen hade att övervaka skötseln av och befrämja processen mot självständighet i de forna kolonier som nu administrerades av olika mandatmakter. Bugge Wicksell hade valts in efter påtryckningar från internationella kvinnoorganisationer för att särskilt bevaka att kvinnors och barns intressen i mandatområdena tillgodosågs.

Kort biografi:

Anna Bugge Wicksell föddes i Norge och var en av de första kvinnorna som tog studenten där. År 1886 avlade hon fil. kand.-examen i Kristiania. Juridiska frågor intresserade henne tidigt och målet var att bli advokat och hon påbörjade också juridikstudier. År 1890 flyttade hon till Sverige och Stockholm, då hon ingått samvetsäktenskap med nationalekonomen och fritänkaren Knut Wicksell. Paret fick två barn. I samband med att han fick en professur flyttade paret år 1901 till Lund, där hon tio år senare avlade sin jur. kand.-examen. År 1914 återvände familjen till Stockholm.

Anna Bugge Wicksell var liksom många andra radikala intellektuella vid denna tid engagerad i en mängd föreningar - som initiativtagare, medlem, föredragshållare etc. – med tonvikt på sådana som arbetade för kvinnlig rösträtt och fredsfrågor. Hon var också involverad i olika internationella organisationer, där hennes språkkunnighet en stor tillgång.  Under 1920-talet lade hon en stor del av sitt engagemang på det nybildade Nationernas Förbud, dels som en del av förbundets svenska delegation och dels som den enda kvinnliga ledamoten i den permanenta mandatkommissionen, där hon hade ett särskilt ansvar för utbildningsfrågor.