Stöd utifrån avgörande för att bekämpa extrem fattigdom i Bangladesh
– Extrem fattigdom är oproportionerligt hög bland religiösa och etniska minoritetsgrupper, säger Owasim Akram, forskare i statskunskap vid Örebro universitet
I Bangladesh lever de flesta från nationella minoriteter i extrem fattigdom. En studie visar att det krävs en ny politik för att kunna förändra situationen för landets mest utsatta människor.
– Stöd från det civila samhället spelar en avgörande roll men är splittrat. Utvecklingspartners kan bidra till att stärka och samordna sådana initiativ, säger Owasim Akram, forskare i statskunskap vid Örebro universitet.
Studien Extreme Poverty and Marginalisation in Bangladesh: Drivers and Lessons for Development Cooperation är gjord av Owasim Akram, Örebro universitet, Mathilde Maîtrot och Joe Devine, båda vid University of Bath. Den presenteras på ett seminarium 29 april.
Owasim Akram har tillsammans med forskare från University of Bath undersökt förhållandena för etniska och religiösa minoriteter i Bangladesh som lever i fattigdom. Forskarna har bland annat gjort 30 djupintervjuer och haft 10 fokusgrupper med deltagare från tre grupper: Chakma, Santal och Daliter.
– Extrem fattigdom är oproportionerligt hög bland religiösa och etniska minoritetsgrupper. Tidigare politiska insatser har inte lett till effektiva resultat när det gäller att minska fattigdomen bland de mest utsatta, säger Owasim Akram och konstaterar att ekonomisk tillväxt heller inte minskat fattigdomen.
Forskarna har gjort en systematisk analys av hur sambandet mellan religion, etnicitet och fattigdom hänger samman i Bangladesh, vilket inte gjorts tidigare. Rapporten är nu publicerad av svenska Expertgruppen för biståndsanalys och presenteras i ett seminarium 29 april. Syftet är att ge en grund till strategier för Sverige (Sida), Europeiska unionen och andra aktörer.
Studiens resultat visar att:
- Minoritetsgrupperna är marginaliserade och diskriminerade genom att bland annat inte få jobb, utbildning och att inte kunna äga mark. De är också utsatta för våld i olika former.
- De tre grupperna förhindras att ta del av statliga sysselsättningsprogram, eftersom programmen ofta används som belöning för politiskt stöd. Etniska och religiösa minoriteter ses som politiskt obetydliga.
- De intervjuade berättar att de känner sig förödmjukade och sårbara. De blir osynliggjorda av tjänstemän med ansvar att hjälpa dem.
- Minoritetsgrupperna utpekas som ”orena” (daliter), ”efterblivna” (chakma) eller ”fyllon” (santal). Dessa etiketter legitimerar exkluderingen av grupperna.
- Extremt fattiga som tillhör etniska minoritetsgrupper utsätts för större och mer kontinuerliga hot mot sin säkerhet än andra fattiga.
Forskarna ger en rad förslag för att bekämpa minoritetsgruppernas utsatthet:
– Regeringen och utvecklingspartners måste utkräva ansvar av lokala myndigheter att fördela socialt skydd och resurser rättvist, säger Owasim Akram.
Andra åtgärder handlar om att internationella givare måste samordna sig för att påverka regeringen i Bangladesh att respektera mångfalden och tar itu med olika gruppers specifika behov och utmaningar.
Rapporten konstaterar att civilsamhällesorganisationer spelar en avgörande roll för att försvara minoritetsgruppers rättigheter – och att utvecklingspartners kan spela en viktig roll genom att bidra till ett stärkt och mer samordnat civilsamhälle.
Rapporten förväntas bidra till att forma utvecklingssamarbetsstrategin för Sverige (Sida), Europeiska unionen och andra aktörer.
Text: Maria Elisson
Foto: Maria Elisson och privat